EN UNG FRU. ) NOVELL AF JEREMIAS MUNTER. Pierre Gringoire gick imedlertid i danssalongen och sökte förgälves sin försvunna dam. Han hade redan sträckt sina efterforskningar flera slsZ rundt ikring hela rummet, då han stöter på några bekanta masker; de börja samtligen skratta, då de blifva varse filosofen. Du är just en präktig beskyddaren, sger den ene, hvar har du väl lemnat din Esmaralda? Jag söker henne just,, svarar Gringoire. Förträfflligt! ropar en annan, under det du vändt ryggen till, har hon betjenat sig af tillfället och kuttrar nu med en annan; hon har funnit sin Phoebus och din lycka är slut. Nå så har du då ändtligen blifvit lönad, som du förtjenar, och bra för dig, att du i afton är filosof. Förbannadt bra!, instämmer en tredje, och utbrister i väldiga skrattsalfvor. Men jag förstår ju icke ett enda ord, invänder filosofen. Så mycket bättre för dig, stackars Gringoirex, genmäler en af maskerna; vill du likväl ha närmare upplysning, så skynda dig den der vägen genom förmaket till det lilla kabinettet på andra sidan korridoren; men för all del, stör icke den bolt säkert ganska Jjufva tåteå tåten -— au revoir!, Gringvire hade icke inträngt så djupt i sin roll, att han egde någon särdeles rikedom af den beundransvärda filosofien; han tyckte derför, att vännernas skämt smakade ganska illa och följde förtretad den anvisning, han fått. Snart upptäcker han nu den förrymda Esmeralda i fönsternichen, och verkligen, som förut sagdt var, lyssnande till en, efier allt utseende särdeles eldig Phoebus. — LDL ) Se A. B. Ja 187—193.