Aftonbladet – 24 augusti 1847, sida 1

I MACON. Det tal, hr De Lamariine höll vid don fest, som gafs åt honom i Macon, för hvilken stad han i längre tid varit deputerad, är af så stort intresse för d2 åsigter, deri framhållzs om: från ska revolutionen och den skildring der: lemnas af närvarande ställningen i Frankrike, att det säkert roar våra läsare att taga köpnedom deraf. Vi tillåta oss likväl att förkorta några ställen, der talaren synes hafva mera öfverlemnat sig åt sin poetiska hänförelse, än din poiitiska syftningen erfordrat. Efter att hafva helsat den talrika församlingen, som infunnit sig och uthållit ett svårt Oväder, med åska och regn, som utbröt vid sammanträdets början, sägande: ait åbörarre sisade sig vara värdige barn af dessa Gallier, -om vid ett allvarsammare tillfälle utropade, wm bimlens hvalf skulle nedstörta, skela vi uppbära det på spetsarne af våra lansar,, och gjort sina betraktelser öfver det ovanliga i en så stor högtidlighet för blo:t en obemärkt mon: en Ifest, som talaren sade icke haft sin like i den iitterära verldens annaler, sedan Grekl.nds lyIsande tider och de Olympiska spekn, då HeIrodotos för det församlade folket uppläste första boken af sina berättelser och sade åt den gråtande unge Thucydides fader: du är lycklig, ty din son älskar äran,, öfvergick talaren till sjelfva anledningen för festen och sade: Min bok behöfde ena konklusion, och det är den som I gjort. Konklusionen är, att Frankrike känner behofvet att studera andan af sin revolution, att åter härda sig genom dess renade principer, skiljda ifrån de öfverdrifter -om vanställde dem, den bicd som fiäckade dem, samt att hemta från det förflatna lirdomerne för det närvarande och framtiden. Ja! att efter ett halft sekel åter uppsöka utur händelsernas ännu varma aska den ursprungliga och odödliga gnista, som i ett stort folks själ tände den häftiga låga, hvaraf hela verlden ble! upplyst, sedan antänd och slutligen till en del förtärd; att återtända denna låga, som allför MYCcket slocknat i det nya slägtets hjertan, lifnära den af fruktan att den ej för alltid sivcknar och lemnar Frankrike och Europa åt okunnighetens mörker; bevaka den och äfven rena den, på det alt den ej undertryckt skall utbryta i vådeldar och härjningar: se der, bokens syfte — tidens tanke! Och skrlien J väl underkänna mig då jag säger: se der Eder egen tanke! (Nej, nej!) Det är i denna tanke, som man allenast kan finna värdet och allvaret i denna fest, och som jag sjelf kan hemta mod att qvarhålla Er midt ibland dessa elementernas ocrdningar. (Talz2, tala!) Ja, M. H., då en man representerar i sig, vore det ock endast för ett ögonblick, den kollektiva tanken af en mäktig menniskomass2, bör han förgäta sig sjelf och vörda den i sig. Han bör för det ögonblicket betrakta sig, icke såsom en menniska, utan såsom ett tecken, såsom en af dessa fanor, J uppställt bakom mig; och utan att låta förleda sig att tro på egen förtjenst, egen betydenhet, bör ban hålla sig upprätt, i den ställning, bvari man försatt honom; han bör säga sig: det man hedrar i mig, det man helsar och fröjdar sig åt, det är icke mig, utan det jag utmärker! det är ej fanans tyg, utan dess firgerl, (Långvarigt bifall.) Talaren,som åter fästet blickarne på den st:ora tidpunkten, då franska folket tillkämpat sig friheten, ville söka besvara den frågan: hvad är väl då franska revolutionen? Han sade: Ar den väl, såsom beundrarne af det förflutna påstå, en stor folkförförelse, som uppstått för ingenting och som nedbrutit i sina oförs:åndiga konvulsioner kyrkan, monarkien, stånden, institutionerna, nationaliteten, samt sönderslitit sjelfva europeiska kartan? Men om så vore, så skulle ock den revolution, som kristendomen framkallade, då den uppstod i verlden, varit blott en stor förvillelse, ty den har icke framkallat en ringare rörelse. Nej, revolutionen har icke varit något sålant; ty då hade den lagt sig lika hsstigt som den tillkommit, och blott lemnat efter sig ruiner och ik. Det är väl sant, alt den haft schavotter och ruiner; det är dess samvetsagg och dess olycka; men den har lemnat qvar en lära, en inda, som skall ega bestånd och utvidga Sig, å linge som menniskoförståndet finnes på jorien. (Bravo!) Jag har vidare frågat mig: är väl revolptioen, såsom de så kallade faktiska politici påti, blott resultatet af en penningeförlägenhet i kattikammaren, en förlägenhet, som ett peninggirigt hof förhindrat Necker att afbjelpa, ch under hvilken en fjorton seklers monarki törtats, i svalget af ett litet skatt-deficit? Det kulle då varit för en statsbrist af rågra och extio millioner, uti det rika Frankrike, som ionarkien blifvit försBrd, kyrkan utplundrad, ristokratien jemnad och Frankrike utkastat tilliarder i kapital och millioner Nf? Hvilket ;rbållande mellan verkan och orsak? Hvilken nåsak, som förtalarne f en utaf veridens störa tilldragelser uppställa, för at bortblanda ess värde och vigt, medelst obetydligheten och selhoten af dess motiv. Lemnom dessa harnsgheter åt finansmännen, hvilka, vana att med ffror lösa allt, velat äfven så förklara en gamval verlds fall och födelsen af en ny. (Bifall) Slutligen har jag frågat mig: Är väl franska