Aftonbladet – 23 augusti 1847, sida 3

några få, redan sömniga och trötta masker besökt kabinett. Phoebus talar: . Länge, säger han, har jag sökt tillfälle till det enskilda samtal, som ni nu förunnat mig. Båda igenkänna vi hvarandra fullkomligt, trots all förklädnad, och maskerna kunna ju icke hindra oss att för några ögonblick lemna de lånta rollerna och återgå till våra egna — eller bur ni vill; ni är Esmeralda, jag Phoebus; det gör ingenting till saken. — Nåväl, förtrollande Esmeralda, säg, minnes ni den tid, då ni, ännu nästan ett barn, men skön cch glad och god, som en engel, fördes ut i verlden till nöjen och beundrare; minnes ni, sedan denna tid en man, hvilken då, intagen af den ädlaste förtjusning, tillbad er som en uppenbarelse från en bättre verld? — Nej, nej, ni märkte knappt hans lågande känslor, ni försköt honom, ni blef en annans maka, ni gjorde lycka, sade man — åb, en herrlig lycka; icke sant? De ord, ni yttrat, häftigheten i er röst öfvertygar mig, att jag gjort ett stort misstag — ni är icke den, jag trodde er vara. Jo, jag är densamme. — Ni har lofvat att uppoffra åt mig några minuter, jag begär icke mer; men upphör då att vara endast qvinna, blif äfven menniska, ty jag talar om det, som för mig är lifvetl Ett dyligt ämne fordrar sans och lugn; upphör då att vara endast menniska, blif man, och jag skall höra er! Frukta icke för öfverilning. — Jag har länge och väl öfverlagt; jag vet, hvad jag vill säga er. — Då ideerna ännu icke äro utkämpade, då tankar uppträda mot tankar, då kan själen lätt fattar eld; men när striden är afgjord, beslutet attadt, då återstår endast en kall handling. — Jag talade om min kärlek, ack, det var min första, min enda! — Den blef ej besvarad; ni förstod ej mina känslors sanning, och hvem kan väl derför förebrå er: det var endast mitt o