Aftonbladet – 23 augusti 1847, sida 3

äfven Esmaralda. Hon står ännu grubblande, då en röst hviskar ett vänligt: God afton! i hennes ör2, och när hon vänder sig om, har hon framför sig en person i kort lifrock al sammet med snörmakeri och små förgylda knappar samt värja vid sidan och en spetsig hatt med en enda röd panasch, på hufvudet. Ni känner väl er vän, bapten Phoebus de Chateupers ?, frågar mannen. Åh, verkligen kopten Phoebus! Jo jag känner honom bättre, än han tror sjelf.n Ni kan spå, det är sannt, men, förlåt mig, det är också en ringa konst — också jag kan omtala förborgade saker. Är det möjligt!? Jag kan till exempel förutsäga, att er kind skall färgas af tusende rosor, i fall jag nämner ett visst namn. Förmodligen ert eget, min blygsamme kapten. Nej, ett fruntimmersnamn! ÅAck, säkert en rivals! Ja väll Esmeraldas farligaste rival heter — Therese. För henne, det har stjernorna sagt mig, behöfver hvarken ni eller jag vara rädd. Men om jag skulle svara, alt det är hon, som bör vara rädd för mig?p Då tror jag er icke.x Det är förolämpande att tvifla på, hvad en af konungens bågskyttar försäkrar, och sådant fordrar upprättelse — ni måste skänka mig den. — Ja, tillägger han i en mera bedjande ton, ni måste bevilja mig ett ostördt samtal. — Af hela mitt hjerta bönfaller jag, att ni för några ögonblick följer mig hit in i ett af sidorummen ! Dessa ord sägas med elt allvar, som nästan belt och hållet beveker Esmeralda, och då hennes kavaljer, filosofen Gringoir, för tillfället lemnat henne allena, emottager hon kaptenens erbjudna arm. — Snart derefter finna vi dem i fönsternichen af ett aflägset och endast af