Aftonbladet – 23 augusti 1847, sida 3

lycksaliga öde, som så beslutat. — Mitt lif ha sedan varit lustigt nog, rikt på nöjen; mer tomt på lycka. — O, ni förstår ju, hvad dett: vill säga ? Det är en tung lott.o Ja, Gud vet, om icke en verklig olycka ä1 bättre än alls ingen lycka, liksom en afsvuren fiende är bättre, än en förrädisk vän. — Men tiden har fört mig bort på sina vingar, som vinden förer en pappersdrake, och stundom har fården gått muntert; jag vill icke beklaga mig. Likvisst, på samma sätt, som snöret hålJer pappersdraken inom dess bestämda sfer huru han än sliter och rycker derpå, likaså ha det alltid funnits en tråd, som, hur min ban: än omvexlat, jag aldrig kunnat afslita — det har varit minnet af er, minnet af min kärlek Dessa minnen hafva ständigt hållit mig tillbaks från de öfverdrifter, hvaruti jag annars, utan betänkande, skulle hafva störtat mig; de hafvs utgjort min tro, mitt samvete, min ära, mir religion. — Det har varit mig omöjligt at! glömma er. — Och nu, icke sant, nu väntar ni er att af mina läppar få höra en glödande förklaring om en återuppflammande kärlek, brinnande böner och sjudheta eder? Jag är nu, sedan detta besynnerliga samtal började, nästan beredd på hvarje möjlig förolämpning från er sida. Era ord äro stolta och era blickar ännu mer; ni tyckes vilja förebrå mig, och likvisst må Gud afgöra, om icke jag har mera rätt att beklaga mig, än ni. — Imedlertid kan ni vara lugn; det blir verkligen icke någon kärleksförklaring af. — Men det finnes en annan känsla, jag vill icke nämna henne vid namn, som rasar i mitt hjerta; det är ett begär, blandadt med förakt, det är svartsjuka utan kärlek. — Nej, ni får icke gål — Icke mågen j qvinnor äga rättigheten att störta hvilken man, j behagen, ned i den förfårligaste af alla afgrunder och sedan, då man vill visa er gerningens fulla