Aftonbladet – 23 augusti 1847, sida 2

Ibrun rock och dito barett; det är skenbarligen den fattige filosofen och poeten Pierre Gringoire. Geten Djali är således den enda, som fattas, för alt göra gruppen komplett. Den täcka Esmeralda förtjusar alla genom sina naiva svar och sin sällsynt sköna figur. Nu, under en paus emellan damsarna, utvecklar hon sin talang i spådomskonsten. Hon visar sig väl hemmastadd i chiromantiens mysterier och framsäger sina spådomar på vers. Hvar och en vill gerna af henne höra sitt öde, och från alla håll framräckas blottade händer. En herdinna erhåller nu rådet, alt heldre vakta på sitt eget hjerta än på enfaldiga får; en trubadur får löftet att en gång bli porträtterad i Nordstjernan, och då en korsriddare begär en uppenbarelse af det förborgade, svarar den skälmska zigenerskan: Ni tapper är fullt ut, Som Gottfrid af Bouillon, Men fångas skall till slut, Uti — en cotillon, a Medan man ännu håller på att yttra sitt glada bifall öfver denna spådom, vänder sig Esmeralda till en högväxt svart Domino, hvilken, som tyst åskådare, stått i hennes grannskap, men hvilken hon länge i hemlighet fixerat. Svarta kläder och ett gladt bjerta trifvas icke väl tillsammans,, säger hon; er hand, om ni behagar ! Den svarta dominon ger endast till svar en bifallande nick med hufvudet och framräcker en kraftfull hand. Spåqvinnan tyckes betrakta den en stund med uppmärksamhet och hviskar derefter, med en röst så låg, att den icke kan höras af de kringstående, dessa ord: Örnen, som om solen drömmer, Flyr från skogens frid och ro; Men när han sitt hem förglömmer, Plundra röfvare hans bo. — Heldre än att blott begära, Njut den lycka, som är din, Oss Titanerna må lära: Ej med storm tas himlen in! Så snart zigenerskan tystnat, rycker den svarta dominon sin hand tillbaka och försvinner bland mäneden.