Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 3

lerna. Afven spelsjukan grundar sig till en idel på det besynnerliga begär memniskan eger, att . plåga sig sjelf. I början af sin bana, som spelare, hade grefve Stålbrand haft att kämpa emot en bestämd och beständig otur. Kanske var det just detta envisa motstånd, som eggade, som retade honom; han ville besegra äfven sitt öde. Men slutligen tycktes den nyckfulla Fortuna vara öfvervunnen, och i samma ögonblick fann sig grefven redan mindre intresserad. Detta var intet ovanligt resultat, ty medgången har i alla tider vändt flera från spelbordet än motgången. Ett till grunden ädelt sinne kan äfven någon gång finna en lockelse i en oädel strid och ett nöje i besegrandet äfven af ett hinder, som endast borde föraktas; men när hindret faller, försvinner äfven allt behag, och ensamt för penningegirighet eger ett sådant sinne alls inga sympatier. (Forts: följer.) , tta——— Nr