Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 3

. BLANDADE ÄMNEN: en — EN NATURFORSKARE. Inför assisdomstolen i Köln inställdes d. 24 i förliden månad medicine doktorn, professorn i anatomien och naturvetenskaperne, kapitalisten, skalden och bildhuggaren, riddaren af flere ordnar från olika länder, friherre von Peller. En allt för stark appetit hade fört honom inför skranket, ty han brukade att på värdshus, der han intog sin måltid, utom de ätbara rätterna, äfven skaffa afgång på knifvar och gafflar (af silfver n. b.) och skedar. Man ville veta, att han endast var en bildhuggare från Mäöänchen, och att hans rätta namn var Ecker; och till slut kröp bildbuggaren ännu ytterligare ihop till en stenhuggareoch muraregesäll. Det intressanta var sättet hvarp han bekommit sina vetenskapliga värdigheter. Vid det tillfälle, då naturforskareföreningen samlades i Närnberg, skref han nemligen till dess kommitte, under den ofvan uppgifna titeln, och erbjöd sig att bålla ett föredrag öfver polyperna. Han erböll derefter en formlig inbjudning, naturligtvis försedd med alla hans titlar, och denna uppvisade han sedermera såsom ett bevis på sin identitet. Dermed nöjde haa sig likväl icke, utan reste verkligen till Nirnberg och höll sitt föredrag öfver polyperna för församlingen. Tidningarna berättade likväl, att man icke låtit talaren fortsätta, emedan det visat sig, att han varit helt och hållet fremmande för sitt ämne. Men han åter, som äfven inför rätta påyrkade sin värdighet, menade, att framställningen öfvergick auditoriets fattningsgåfvor. Han begaf sig derpå. till Wiesbaden, och här skaffade han sig kredit på det sättet, att han lät förstå, det han anäde sin nära förestående död och derföre önskade göra sitt testamente. Han gjorde det också verkligen, och ihågkom i detsamma rikligen sitt hemmavarande tjenstefolk, äfvensom åtskilliga välgörande inrättningar i Wiesbaden. Största delen af sin förmögenhet testamenterade han till åtskilliga ryktbara vänner: Schwanthaler t. ex. erhöll hans samlingar af plastiska mästerstycken. Enligt underrättelse från Mönchen, der han förut uppehållit sig, bestod denna samling likväl endast i några gipsstatyetter och modelleringar af hans egen hand, hyilka, enligt ett bifogadt omdöme om sakerna, endast skulle utgöra lytta kroppar, vittnande om fullkomlig brist på konstnärlig bildning. Då man tillfrågade honom i afseende på det sednare, svarade han, att de, som lemnat detta omdöme, icke förstått sig på saken; figurerna skulle med afsigt föreställa, icke friska, utan sjuka personer, för att tjena till upplysningar för läkare vid deras studier af polyper. Presidenten uppmanade honom en gång att förklara, hvad en polyp egentligen vore. Då professorn gjort detta, yttrade presidenten, att han visserligen icke vore någon man af facket, men att den förklaring, som den föregifne vetenskapsmannen lemnat, likväl förekom honom förvirrad, hvarföre han uppmanade professorn att närmare bestämma sin definition. Den anklagade menade, att, då presidenten saknade medicinska insigter, måste han till sin ledsnad afstå ifrån hoppet att bibringa honom något klart begrepp om polyperna. Om sin allt för stora smak för silfverpjeser ville han likväl icke höra talas. Han sköt skulden till dessas försvinnande på en herre, som åtföljt honom på sina resor. Till denna mystiska : person hade likväl hvarken värdshusvärdar eller polis kunnat finna ringaste spår, och sålunda blef professorn och friherren, hvilken med många angra berömde lärde delade olyckan att icke hafva blifvit förstådd, dömd till sex års fängelse, med hvad mera, som dertill hörer. (Läsebibl.)