Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 3

nu slutligen hade han, uttröttad af politikens småaktiga parti-intressen, hängifvit sig åt en liflig spelpassion. Men de blommor, som växa från lidelsernas rot, äro inga eterneller: — de visena så snart och förvandlas till kunskapens bittraste galläpplen. Alexander Stålbrand var dessutom en man, som visserligen var svag för ytterligheter, men som likväl alltid älskade det rätta, och som, med sanningen till sin beständiga grundlag, väl kunde gå vilse, men aldrig helt och hållet förlora sitt lifs ledtråd. Det är en stor skilnad emellan att hafva spel Lill sin profession eller till sin passion. Till det förstnämnda fordras en dålig, till det sednare endast en svag menniska; men båda delarne medför dock ett oroligt lif. Se en passionerad spelare i ett af dessa ögonblick, då hela hans själ hänger fast vid korten eller tärningarne, då hans blod tyckes hafva stannat :; ådrorna, då blicken stirrande spejar efter ett svar, som kanske innebär lif eller död, då kallsvetten perlar s:g på den likbleka pannan, och då anletsdragen förgäfves anstränga sig för att hyckla luga och likgiltighet; se honom, då han efter den ovärdiga stridens slut, förslappad, matt och slö, faller tillsammans, liksom sin egen, eller motspelarens, toma penningpung. Förgäfves söker han nu i samma armar nya krafter och, framför allt, glömska af sitt ende, ty förbannelsen följer honom i lifliga drömmar. Här upplefver han på nytt samma sönderslitande marier; spoltermerna ljuda ännu, i öronen, läpparne hviska om trumf eller fauter, och den feberyra bjernan beherrskas alltjemt af sortlekens matadorer. Sådan är sömnen cch wu, när solen står Högst på himmelen, då komner uppvaknandet — ack min Gud, hvilket uppvaknande! På ena sidan om hufvudkudden står seltserkruset, på den andra — samvetsqvalen, och :sjelfföraktet sätter sig på sängtäcket och pekar hånande på de laddade te:zero