Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 2

lims sätt att berätta den, någonting som i hennes hjerta på en gång uppväckte stolthet och smärta. Soirgens lycklige värd, herr kammarherren Jöns Jönsson van Leben till Stora Borup, hade mot slutet af berättelsen lånat densamma p,eit lyssnande öra, och deraf begripit åtminstone så mycket, som att man talade om en tafla. Detta gaf honom genast en kär anledning att fråga, om man sett den Salvator Rosa, som han varit lycklig att öfverkommoa, och hvilken hängde i hans eget förmak? — Ingen hade skådat denna märkvärdighet och, med den förnöjde mecenatenn i spetsen, begaf man sig på vandring till det omnämnda rummet. — Grefvinnan, som ännu icke återfått sitt vanliga leende, mottog Selims arm och dröjde till sist. Under promenaden genom den stora våningen frågade hon sin ledsagare: Huru bedömde ni väl sjelf, vid närmare eftersinnande, er väns blodiga handling ? Selim svarade lugnt: Så som man vanligen bedömmer den olyckliges fel. För dem finnes intet egentligt lagligt försvar, men tusende bevekande omständigheter, som väcka hjertats medömkan; man kan icke fördöma, endast beklaga. Och Bertin åter, inföll grefvinnan, han behöfde väl knappt er ursäkt, ty han gjorde ju endast hvad hvar och en skulle hafva gjort i hans ställe? — Att förråda vänskap för kärlek är ju en småsak, och att plocka den ros, som man räcker, är väl åtminstone en obetydlig synd? — Icke sannt? — Men den stackars mademoiselle Allicet — fy — henne föraktar ni? nNästan sål, var Selims kalla svar. Jag visste det, återtog Therese. Männen kalla oss det svaga könet, på samma gång som de med skoningslös stränghet just af oss, de svaga, fordra en styrka, som de sjelfva aldrig egt. En man som lekt med en qvinnas dygd,