Aftonbladet – 20 augusti 1847, sida 3

trätt, men snart märkte jag, att det var mi ladt med en icke vanlig talang. Färgerna vor dåliga, men de raska, säkra penseldragen förrådde mästaren. Det föreföll mig ganska ege att finna en dylik tafla på ett för öfrigt så simpelt ställe, ett sådant porträtt af ett sådant original, och ju längre jag fästade mina ögon dervid, dessmer intresserad blef jag. Det föresväf vade mig en dunkel reminiscens, som jag i bör. jan icke kunde reda, men ändtligen klarnade det till ljus i mina tankar. — Det är Camillo pensel! ropade jag i detsamma helt högt. Kaffehusvärden kom nu, icke litet stolt öf. ver den uppmärksamhet jag egnade åt hans konterfej, rullande på sina korta ben, och se: dan jag fått nöjet afhöra en utförlig beskrifning på den frodige mannens hela familj, kommo vi ändtligen till kapitlet om målaren. Kaffehusvärden berättade nu, att han af kristlig barmhertighet hos sig inlogerat en stackars fattig och sjuklig artist, som för det mesta låg till sängs och icke kunnat liqvidera sin hyra på anna! sätt, än att han, under sina få friska stunder porträtterat först frun i huset, sedan trenne döttrar, derefter pappa sjelf och-slutligen huset: favorit-katt. Men som. familjen också dermec var slut, förklarade den lille patronen, att han som numera icke på något sätt kunde göra sig betald för sin barmhertigbet, nödgades med de! första köra den stackars kluddaren på porten — Med stort intresse frågade jag efter målaren: namn. — Värden kunde icke härom gifva mig närmare besked, ty, sade han, vi kalla honom endast målaren. — Men ju mer jag betraktade taflan, dess mer öfvertygad blef jag, att hon val af den olycklige Camillos hand. Jag kände, se: dan vår sammanvaro i Paris, för väl hans hel och hållet egendomliga maner för att nu kunnz misstaga mig. Jag hade också rätt. Detvar verkligen signor Camillo, som nu, nästan helt och hållet förtärd af en dödlig sjukdom, marteråd af en dyster hypokondri och försjunken i fattigdom, hos en både Adöjlig och hjertlös kaffehusvärd, Jefde nästan på nåder och tvangs att betala sin hyra med porträtter. Det var för mig en högst smärtsam känsla, att i en dylik belägenhet åter