vara den vederbörande, som det kan åligga förskaffa fattighjonet rättelse? Och kan icke ett ganska höfligt och sanningsenligt yttrande af ett fattighjon vid tillfällen (då t. ex. lifsmedel lemnas detsamma af en förvaltare utaf fattigmagasinet), att varan är skämd, efter denna blifva tydt såsom klandrande utlåtelse? Och må derföre icke detta förbud också tåla en modiferad ordalydelse? S 40 mom. 4. Den här alla mantalsskrifna personer ålagda skatt med 8 sk. af man och 4 sk. af qvinna, kommer att verka en ganska ledsam och nog allmän sensation, som troligen, lika med den för några år sedan anbefallda till Folkskole-undervisningen, ej upphör, förrän Rikets Ständer ersätta densamma med eftergift af återstoden i kapitationsafgiften. Öfriga behofvets uttaxerande i förhållande till rösträtt uti socknestämma har ock flera betänkligheter, då derigenom tyngden ar fattigvårdskostnaden blifvit lagd nästan ensamt på hemmansbrukare, och deremot många andra förmögenhetsinnehafvare fritagna; hvadan en förändring af detta stadgande synes vara påkallad, helst det belopp, som på denna grund kan komma i fråga att uttaxeras, efter det omfång, fattigvården genom denna Förordning fått, kan blifva ganska drygt. Till endast fromma önskningar torde.man väl få räkna den, att Rikets Ständer uti blifvande nya bestämmandet för bränvinsbränningen och bevillningsafgiften för densamma ville egna inkomsten deraf uteslutande åt fattigvården, som dermed säkerligen dock endast återfinge en liten del af hvad denna förderfliga handtering åstadkommer till pauperismens och proletär-antalets ökande, som på landet alltid är känbarast i orter, närmast belägna de olycksaliga storbrännerierna. En större förhoppning gör man sig deremot, att Rikets Ständer komma att lemna frikostiga anslag för allmänna arbeten, så mycket möjligt spridda öfver hela landet, att kunna anvisas åt dem, som sakna arbetsförtjenst. Samma :s 2 mom. Stadganderna här, till förekommande af församlingarnas serskilda betungande af stattorpare, bruksoch fabriksarbetares m. fl. fattigpersonal, gifva anledning till mångsidiga betänkligheter. Ins. känner ägare af. bruk och fabrik på landet, som i en lång följd-af år med inrättad serskild spaöbank o. s. V. sökt sörja för, att dess arbetare icke skulle någonsn falla socknen till last, och som hittills njutit, af egen ej obetydlig uppoftring derför, den tillfredsställelse att de ej hafva besvärat sina medsockneboar; huru gerna skall ej denne fabriksägare nu låta socknemännen öfvertaga det bekymret, och med uppräckta händer betala 2 rdr 32 sk. för hvarje af de matlag, som utom hans ihärdiga sträfvande och uppoffring redan längesedan skulle hafva betungat socknens fattigvård? Skulle åter en sådan ägare ändock vilja hädanefter fortfara med sin enskilda uppoffring och omvårdnad för dess arbetare, hvarföre då ej frikalla honom från hela och ej blott halfva ordinära bidraget, enligt 1 mom., och hvarföre ej, i stället för att bestämma 3 års bestånd för aftal om ett slikt åtagande, låta dermed fortgå, tills erfarenheten visat, att det ej fredar församlingen, men för sådant fallock stadga dess upphörande genast? Enskilda åtaganden af denna art, merendels utmärkande ett närmare ömmande af och deltagande uti de fattigas bekymmer, samt alltid gagnande församlingen, synes väl snarare böra uppmuntras än afskråmmas. Detta sednare blir dock oundvikliga följden af densi författningen anbefallda pröfning af sådan enskild persons vederhäftighet för sitt åtagande, äfvensom deraf, att hans sätt att sörja för sina fattiga blir stäldt under församlingens fattigstyrelses bevakning; sådant skall omöjligen kunna undgå alt både motverka alla nya enskilda fattigvårds-ansvaranden och bestämma den enskilde, som redan, enligt nyss anförda exempel, ensam ansvarat för vården om de fattige inom dess arbetspersonal och ägoområde, att dermed upphöra. 41. Hvarföre skall fattigvårdsstyrelsen tillförbindas uppbörden af fattigvårdsafgiften hos dess alla medsocknemän och dermed få vidkännas ytterligare ökadtbesvär, tidspillan och obehagligheter af mångfaldigt slag ? Skulle ej denna afgift aldra lättast få debiteras, uppbäras och redovisas gemensamt med kronouppbörden ? Denna och den följande S 12, som ålägger fattigvårdsstyrelsen gemensam ansvarighet för uppbörden, skola i hög grad försvåra, om ej omöjliggöra erhållandet af personer i styrelsen, sådana som behöfvas och önskas. Men, om det och vore omöjligt , att uppbörden skall ske af styrelsen sjelf, så borde den åtminstone få blifva ett enskildt förtroendesuppdrag af församlingen åt en eller två af ledamöterna efter socknemännens eget val, och de öfrige vara frikallade från ansvaret derför. S 14. Angående rätter försörjningsort, då fråga derom uppstår, fordras ovilkorligt, uti ins:s tanka, omarbetning och närmare bestämmelser, för att kunna ;fverallt förstås och tillämpas rätt. rs RNE TR SA vo nm 2 2 ul