Aftonbladet – 20 augusti 1847, sida 3

finna min Pariser-vän. Motgångar och elände hade nu förslappat hans stolta natur, och han emottog utan knot den hjelpsamma hand, som jag naturhgtvis räckte honom. Jag skaffade honom ett bättre och sundare logis, nödig läkarevård och besökte honom sjelf hvarje dag. Camillos helsa var dock objelpligen förlorad; hela hans system var förstördt, och ingen bot, endast lindring, var möjlig. Likväl hade han dagar då han kunde gå ut på balkongen och inandas den friska bafsluften; men aldrig lemnade honom den nästan. hemska dysterheten. Mitt sällskap kunde endast skänka honom en obetydlig förskingring, och om vår fordna sammanvaro tordes jag icke nämna ett ord. En gång kom jag händelsevis att tala om Bertin: då föll Camillo i ett våldsamt raseri, och jag hade den största möda att åter få honom någorlunda lugn. — Om qvinnor talade han ej eller gerna. De äro hycklerskor allesammanp, sade han en gång, hälften ros och hälften orm. Turken, som förnekar dem själ, är klokast af oss alla. — Jag motsade honom ej, min grefvinna. En afton, då jag lemnat den stackars sjuklingen och redan hunnit ut i korridoren, ropade han mig tillbaka, fattade med innerlig värma min hand och såg på mig med en blick full af tacksamhet. — Jag har mycket, som jag borde säga er, sade han med darrande stämma; men det finnes ord, som bränna de läppar, hvilka utsäga dem, och vanhedra det öra, som afhör dem. Ni bör dock veta allt. Glöm derför icke, att, om ni någon gång kommer till Genua, bese konstsamlingarna i Palazzo Pallavicini; der, i stora målningsgalleriet, hänger, i en undangömd vrå, en tafla, som på katalogen kallas: Dansösen och målad af en okänd. Se denna tafla, det är min bigt, och ni skall då förstå mycket, som ni nu icke anar. Döm icke för strängt! S:t Antonius skall förlåta mig och ni också, icke sannt! — Jag kramade hans hand, med vänskap. Han bjöd mig derefter ett lugnt felicissima notte! och jag gick hem. Morgonen härefter fanns Camillo död i sin säng f (Forts. följer.) 7