Aftonbladet – 20 augusti 1847, sida 2

vår känslolöse vän blifvit på en gång så förälskad. Kom och följ mig) fortsatte Bertin, och ni skall sjelf få se, att jag talat sanningl Såsom en veritabel flangur, hade jag ingenting som hindrade mig. Jag tog Bertins arm, och vi styrde våra steg emot Louvern. Min vän berättade mig under vägen, att samilige eleverne från Cirque Olympique brukade, just vid denna tiden på dagen, besöka Musee Royal i Louvern, för att af den rika samling af antikens mästerstycken, som der förvaras, studera attituder och rena sitt skönhetssinne. Jag håller mitt hufvud på, att vi der äfven skolal träffa Signor Camillo, tillade han. Vi inträdde obehindradt i Louverns rez-dechausse och voro snart midt inne i denna intressanta verld af förstenade, men visst icke förstelnade gudomligheter. Vi brydde oss dock nu ganska föga om både Egyptens Sphinxer och Greklands Nympher. Bertin förde mig från den ena salen till den andra, alltjemnt spejande efter mademoiselle Allicet och signor Camillo. Snart upptäckte vi, i ett af de inre gallerierna, en äldre herre, som meden viss preceptors min, stod och orerade för en hop unga flickor midt framför en luftig Terpischore. ,Det är balettmästaren vid Cirque Olympique, och der är Allicet,, hviskade Bertin och gaf mig med armen en puff i sidan; och derx, hviskade han ännu saktare och gjorde triumferande med hufvudet en hänvisande nick. Jag följde den, och mina blickar mötte signor Camillo, som bakom ett staftli syntes inbegripen i flitigt arbete. Vi smögo oss båda helt sakta bakom honom och behöfde endast kasta en blick öfver hans axel för att finna, det han ingalunda var sysselsatt med att kopiera någon hednisk gudomlighet, utan en lifslefvande liten dansös. Mademoiselle Allicets lilla vackra ansigte log redan emot honom från papperet, och han tycktes icke hafva sinne för något annat omkring sig. En stund härefter aflägsnade sig balettmästaren med sina elever; men under det mademoiselle Allicet passerade den allvar