Aftonbladet – 19 augusti 1847, sida 3

stare Lari Myelnmn. Den 9 i denna månad hade en båtskeppare vid namn Westerberg anmält, att han samma dag under fältmanövern på Drottningholm kommit i sällskap med Lindholm och Axell, hvilka — såsom det heter i rapporten — på ett ganska kniphändigt sätt genom kortspel med fem kort, frånspelat honom ett fickur med vidhängande urnyckel af guld, och sedan hastigt aflägsnat sig. Som dylika klagomål dagligen anfördes, i synnerhet af oerfarna landtibor, hade polisgevaldigern Nyberg ansett sig skyldig rapportera förhållandet. Samma dag rapporterades hos polisen, att en dräng vid namn Sven Gustaf Jonsson från Mosjö socken i Calmar län föregående lördagsafton, den 7 Augusti erhållit polisbetjeningens handräckning uppå anmälan att f. inspektoren Stensson å ett näringsställe i staden frånryckt Jonsson hans i byxfickan förvarade silfverur med vidhängande silfyerkedja. Sedan Jonsson flera gånger förnyat sitt påstående att klockan blifvit honom frånstulen af Stensson, men denne nekat sig innehafva klockan, hade -polisbetjeningen å Stensson anställt kroppsvisitation och dervid återfunnit uret. Stensson, som, efter polisbetjenternas uppgift, i sällskap med Cederdahl m. fl. oupphörligen fortsätter sina skojarstreck, blef härpå häktad. Den 10 rapporterades, att ett silfverfickur blifvit anhållet af vaktmästaren C. Melin, som tillhandlat sig uret af den hos polisen illa noterade cigarrfabrikören Cederdahl, hvars namn gjort urets åtkomst misstänkt. Den 414 anmäldes att spelarligan Lindholm, Stensson, med öfriga som tillhöra deras bekanta sällskap, en dag i sistlidne Juni månad skulle hafva på en krog i Götgatsbacken sammanträffat med skepparen Carl Byström från Bos-udden (nära Skurö) och skepparen Carlsson från Waxholm, samt frånspelt hvardera af dem 350 riksdaler; hvarjemte de tilltalade angåfvos hafva den 20 Juli å krogen Amerika vid Österlånggatan frånspelt en skeppare Boden från Hernösand 23 riksdaler. Det förstås att de tilltalade bestrida alla dessa anklagelser. Om förloppet vid det tillfälle då drängen Sven Jonsson mistade sin klocka har han uppgifvit att han med tilltalade Fredga, Melin och Stensson innevarit på ett par krogar här i staden. På ett af dessa ställeo hade Melin sagt till Jonsson, att Stensson vore betydligt öfverlastad samt innehade mycket penningar, och att det således vore en lätt sak att klå honom på några riksdaler. Jonsson hade af detta yttrande blifvit förledd att framtaga sina penningar, hvilka Melin i sin ordning annammade för att å bondens vägnar och i kompani med honom spela mot Stensson. Spelet utföll så att Stensson vann, och Melin lemnade penningarne åt honom; men då han ville aflägsna sig med sin vinst hindrade Sven Jonsson honom och tog sina penningar, hvarpå Stensson slet ifrån Jonsson hans klocka och begaf sig dermed på flykten. De andra hade låt sat okunnighet om hvem Stensson var och skyndat ut liksom för att taga fast honom, men sprungo hvar på sitt håll, och läto bonden stå der, såsom han utlät sig. Stensson påstår att bonden sjelf varit den som proponerat spelet, och att han ansett klockan för sin, enär han vunnit den. Enligt Stenssons förebärande, hvari Fredga och Melin instämt, hade Sven Jonsson lagt upp klockan emot en 40 riksdalers sedel, som Stensson vågat på spelet. Honom veterligen hade bonden icke framhaft några penningar. Melin och Fredga uppgåfvo enstämmigt, att bonden. velat öfvertala dem att fylla Stensson, för att sedan så mycket säkrare kunna vinna af honom hans penningar. Målet anstår för ytterligare upplysningar. Stenssons begäran att få vistas på fri fot, är afslagen. — Det hände lördagen den 7 i denna månad, att ett fruntimmer, som i Munkbrohamnen gjorde några uppköp, dervid förlorade sin ridikyl, i hvilken vid tillfället befunnits 200 rdr rgs och ett, af ett handelshus i Lissabon utfärdadt kreditiv å 3000 rdr. En ung flicksnärta, som, då förlusten skedde, observerats i grannskapet, men derpå hastigt gått bort, blef, då hon efter en qvarts timme återkom till Munkbron, tillfrågad om saken och hennes beteende härvid gaf någon anledning till misstankar, hvilka dock icke hade några vidare följder. Flickan, hvars namn är Blomqvist, inkom sedermera till poliskammaren med ett memorial, hvaruti hon yrkade fästningsstraff och böter å polisuppsyningsmännen Hällström och Lambert, hvilka skulle hafva vid omberörde tillfälle anhållit henne, beskyllt henne för tillgreppet, och slutligen infört henne på en krog, der de anställt visitation å henne. Sedan memorialet blifvit uppläst, yttrade hr polismästaren till Blomqvist: du låter väl pruta med digp, och dertill var flickan äfven benägen i afseende på angifvelsen emot uppsyningsman Hällström, emedan han icke närvarit vid tillfället, utan hade det i stället varit uppsyningsman Ström, som biträdt Lambert. Flera personer hade iakttagit, att flickan Blomqvist vid det ifrågavarande tillfället gått nere vid Munkbron i närheten af fruntimret, som ridikylen tillhörde; och vidare, att hon lofvat se efter varorna åt en mångelska, men efter en stund, och sedan stölden skett, hastigt lemnat platsen och gått sin väg. Dessa omständigheter förklarade Blomqvist sålunda, att hon dagligen gick till Munkbron för att besöka sin mor, som idkade mångleri derstädes, och att orsaken, hvarföre hon vid anmärkte tillfälle så plötsligt gått derifrån, varit att hon erinrat sig ett angeläget ärende, som hon hade att uträtta. Af uppsyningsmannen Lamberts och vittnens berättelser inhemtades följande: Lambert hade, på anmodan, inställt sig vid Munkbron, strax efter det ridikylen saknades. När flickan Blomqvist trädde fram ur hopen, hade hon ouppmanad yttrat: här är tjufven, visitera mig! Detta yttrande togs efter bokstafven, och Lambert svarade, att det vore ingen nöd, efter tjufven gifvit sig sjelf tillkänna. Blomqvist hade i första ögonblicken af öfverraskning flera gånger skiftat färg, men efter hand hemtat sig och högt försäkrat sin oskuld. En hamnbuse kallade henne tjufkona, och påstod bestämdt, att hon hade penningarne. Den bestulna tiggde och bad: har du hittat penningarne, så var mensklig och gif igen dem! En hop folk skockades. Polisbetjeningen visste då ej bättre råd, än att föra Blomqvist in i ett inre rum på en krog i grannskapet, för att i mera stillhet fortsätta sina frågor. Som Blomqvist derunder Itiomt stått och kraflat, i sin kialcänrlk hada Tar