Aftonbladet – 19 augusti 1847, sida 1

Innan Therese ånyo tog till pennan, satt bor länge i ett djupt grubbleri. Dystra skuggo lade sig härunder på den vackra pannan, oc ögat uttryckte ett smärtfullt qval. Slulligel skref hon åter: Det var en ful plump, jag nyss gjorde. Der plumpen har likväl sin egen lilla intressant: histöria, som du väl kunde få höra, efter dr alltid är så snäll. Men först må jag säga, at vär jag nu kom att kasta ,ett öga på radern: här ofvanför, blef jag riktigt ond på mig sjelf Hur kan man väl begagna så oändligt platt: och förslitna uttryck , som: Mannen, och Qvinnanm ? Ack min Gud! dessa båda odrägliga ord utgöra just min oöfvervinneligaste aversion, och hvarje gång, som någon med mi; börjar att. tala om Mannen och Qvinnan, känner jag en isning längs ryggen; men likväl har jag nu sjelf talat vidt och bredt om det:a hideusa; Mannen och Qvinnanp!... Det är ju alldeles, som en prestmamsell hade skrifvit dessa strofer; ty prestmamsellerna skrifva alltid om Mannen och Qvinnan, hvarmed de naturligtvis äfven alltid mena adjunkten och sig sjelfva... Men nu: om plumpen! Det var! en-gång en herre och en fru, som lefde: midti stora -verldens buller, midt i nöjenas häftigaste hvirfvel. Frun var barnslig, som unga qvinnor bruka vara, och älskade sällskapslifvets, förströelsar; hon tyckte, att baler och supter: vörö ofantligt. roligå: Mannen följde endast: med för sällskaps skull Men ön vacker dag — hej, Aare Far det: — rätt som frun svängde sig i eh förtjusande m:zurka, får hon se sin Kära bällt — kan du gissa hvar? Hos någon lärd filosof, någon riksdagsman, någon älskvärd skönhet, eller kanske en listig kokett, ) Se A. B. M 187—189.