Aftonbladet – 19 augusti 1847, sida 1

vi endast någon gång med våra djerfvaste tankar. kunna göraen liten utflygt dit bor!, så framt vi ej äro så lyckliga alt finna någon extra lägenhet med de der små behändiga kärleksgudarne, hvilka, såsom himmelska expediter, alltid äro stadda på resor. Det är då en sanning, alt en allmännare bildning, mildare seder, menniskorasernas och ideernas croiserande, med fler: sammanverkande orsaker, åstadkommit en tydlig moralisk förädling och förbättring, samt alt ondskans oOrigin:ler blifva allt mer och mer inkonseqventa. Men det onda lefver dock ännu ibland oss, fast nu i mera fördel. de qv ntiteter. Tilen; sfprängskott hafva, med sin oemotståndliga kraft, splittrat det absolut dåliga, samt i et regn af småskärfvor spridt ut detsamma öfver hela menskligheten, under namn :f svagketer. Det är svagheterna, som karakterisera vårt tidehvarf, och af svaghelerna har det löjtga sitt ursprong. Kanske hafva vi nu sällan anledning att hänföras af heundran, eller att rysa af förskröäckelse och sf:ky; men vi hafva så mycket mera skäl till en god förtröstan på framtiden och ett godt skratt åt samtiden. Ack ja, det är i sanning en hertans rolig tid, vi lefva uti! Sjelfva tidsandan är humoristisk, den löjliga sidan är vänd utåt, och svagheter — hvem har icke sina svagheter? Den ene har till exempel den svagheten, att skrifva små, sväga noveller öfver andras svagheter; en annan kanske den — att lösa dem, Varen dock billige och medgifvom, att allt är eh mensklig sak. Man :r icke elak, derför att msn har sinne för det löjliga. Med saminå rätt, som vi beundra det sköna, må vi skratta åt det löjliga; men likväl, i bida falleb, icke glömma konvenansen. Felix Wiftenberg — hvilken bekantskap vi redan, men något knapphändigt, formerat — var en ung mean, som för sitt glada, lifliga lynne, sitt lediga umgöngessätt, sitt fördelaktiga