Aftonbladet – 18 augusti 1847, sida 3

En vacker oreda, som leder sinnet att känna mycket ch begripa ingenting. Linge förblef Therese, nästan orörlig, qvarsttande i causeusen. Någon bestämd tanke tycktes uteslutande upptaga hennes hela själ. Blicken stirrade oafbrutet på samma punkt; men med allt lifligare eld, och barmens vågor häfde sig i samma förhållande mera oroligt. Slutligen syntes en kristallklar tår glindra, med diamantens glans, i de långa ögonbåren, hvarefter den, sakta rullande, styrde sin färd utför kinden och försvann. Men i detsamma spratt drömmerskan upp ur sina tsnkar, förde mnäsduken öfver ögonen och lättade sitt bröst med en djup suck. Hastigt reste hon sig derpå från sin plats, gick endast ett par hvarf kring rummet och satte sig sedan ned vid det öppna pianot. Nu hördes några ferma löpningar, några fantastiska preludier, men småningom ordnade sig tonerna till mera sammanhang och förenaae sig slutligen — i en vild galoppad. På gett nästan artistiskt sätt sammanblandade den vackra spelerskan en mängd omvexlande melodier. Smäktande arier, ljufva serenader, pompösa recitativer; allt sväfvade här i en brokig skara om hvarannat, men alltid i samma raska, jagande tempo. På en gång tycktes det dock likasom om känslan qvarglömt sig vid ett särdeles vekt, vemodsfullt och cantabelt thema. Trots alla djerfva öfvergångar, återkom detta samma thema och småningom förenklade sig variationerna allt mer och mer, på samma gång som takten förändrades, och snart hördes endast den klagande melodien-ren och enkel, samt smälte innan kort nästan alldeles bort i ett döende adagio. Men ännu en gång kom den lifliga galoppaden med sitt larmande Ppassionato, då, midt i takten, musiken på en gång tystnade tvärt. j Från pianot gick Therese till ett litet skrifbord, som stod vid fönstret. Hon nedlyfte lampan, öppnade en portfölj och satte sig att fortsälta ett redan påbörjadt bref till sin förtrognaste väninna; se här hvad hon skref: Oro, min snälla Louise, säg, vet du, hvad oro vill säga? Det är visst en sjukdom, lk