beherrska sig sjelf, hade dock vunnit en af de svåraste segrar, som en man kan vinne: den att hålla bjertat varmt ännu då kärleken måste släckas; att med mildhet transformera sina känslor. Selim hade kufvat sin kärlek, men likväl beständigt bibehållit Therese i sitt bjerta och egnade henne en dyrkan, liknande den som katholiken skänker sitt helgon. — Nu, afkyld, läkt, modererad och icke mer fruktande att återse henne, som han aldrig skulle glömma, återvände han hem. Han hörer åter hennes namn ljuda i sina öron, han hörer åter hennes skönhet beundras — men han hörer också hennes rykte svärtas, hennes dygd betviflas. — Död och afgrund! — Också hon är fallen! Vid denna tanke känner han sitt hjerta likasom förvandlas till en vulkan; vid denna tanke ser han den Jacobs-stege falla, som för honom varit den enda vägen til bimmelen; mot tviflets fasor bar han icke mer något vapen. Också hon!p utbrister han nästan med törtviflan, liksom den skeppsbrutne klagar då den sista planka, vid hv.lken han kunde hålla sig uppe, slites ifrån honom. Tron på det goda var för Sclim detsamma som tron på qvinnor, och häruti hade han sitt sista, sitt enda stöd. Men hvad skulle han väl nu kunna behålla qvar af denra, tro, när hans ideal, bans prototyp för all qvinlig fullkomlighet, den enda, som han någonsin älskat, nu var en äktenskapsbryterska, en trolös, föraktlig varelse, lika lågt sjunken, lika smutsad af synd, som allt annat i denna fallna verld! Föraktet spred sitt gift i alla hans nerver; han kände sig i stånd till ett hat, lika brinnande som fordom hans kärlek, och såsom en blandning af båda dessa känslor brann passionens glöd i hvarje hans bloddroppa. Jag vill ega, jag vill besegra henne. Det måste ske med list, med bön, med hot eller med våld: det måste ske! Hon skall blifva min! Också jag vill känna slaget af detta förrädiska hjerta, också jag vill smälta vid den låga, som jag sjelf skall tända, om än elden skall lånas från afgrunden. Och sedan? — Sedan är det nog — då vill jag förbanna verlden och dälp