Så förvillade sig Selims feberyra tankar, pularne slogo våldsamt och hufvudet värkte. Då han slutligen föll i sömn fortforo obarmhertiga drömmar att marlera hans så häftigt upprörda Samma natt brann lampan 1 grefvinnan Therese Stålbr:nis kabinett cafbrutet, ända till morgonens bleka dagning smög sig in emellan de ro:enfärgade fönstergardinerna. Grefvinnan hade kommit sent hem, också hon, från statsrådet X—s bal. Hon hade derefter aflagt sin eleganta baldrägt och befriat sig från det tvång och det trång, som det obarmhertiga modet påtvingar våra skönheteter. Nästan red förskt hade hon bortkastat alla de dyrbara prydnader, sem smyckat henne; kanske visste hon med sig sjelf, att hon nog kunde vara vacker dem förutan. Den skiftande atlasklädningen hade hon utbytt mot en ljus, vid blusrock och densskorna mot små b qväma sammetste fflor, fodrade med svandun. Härefter hade bon låtit sin kammarjungfru gå till hvila, men sjelf tändt lampan i sitt kabinett. Några ögonblick derefter satt hon sjelfsvåldigt, men ändå på ett behagfullt sätt, tillbakalutad i en af dessa små bizarra causcuser, som nu för tiden äro så omtyckta, fastän vi i allmänhet ännu icke hunnit lära oss konsten att rätt begagna dem. Mången tror nemligen, att de äro gjorda endast för att vräkar sig uti, och det är så få, som veta att förena det gratiösa med det beqväma. Therese var dock alltid oöfvertr:fllig i att sammanblanda en viss naturlig abandon med det angenäma och ämabla. Tager man dertill i beräkning det lilla kabinettets lyxeriösa, men smakfulla ornering, efter de fransyska boudoirernas yppiga mönster, den bebagliga, månskenslika upplysningen, som spred sig från den på en hög kandelaber plaecrade lampans malt slipade kristallkupa, och slutligen den unga qvinnans enkla, på en gång blygsamma och förföriska drögt; då kan man lätt finne, att just detta ögonblick vore för en porträttör ett af de lyckligaste.