damers hat. — Hon är för öfrigt, efter hvad jag nu vill påminna mig, för dig Selim en gammal connaissance. Och hon heter? Man måste vara delicat, säger min gamla tante, då hon för hela verlden, men alltid hviskande, berättar sina anecdotes standaleuses. — Luta hit ditt öra, Selim — Hennes namn är: Therese Stålbrand. På samma gång som ljudet af detta namn inträngde i Selims öra, kände han en ögonblicklig svallning i blodet och en skarp rodnad spred sig öfver hans kinder. Men den svaga upplysningen i rummet tillät icke vännerna att upptäcka denna häftiga sinnesrörelse. Gyllensväng fortsatte derför, efter endast en kort paus: Du vet af gammalt, att Wiftenberg alltid har varit en gunstling. hos det täcka könet. Hans blomstrande kinder, fagra hår och-smidiga igur hafva gjort honom oemotståndlig för alla connaisseuser, och han kniper deras hjertamlika behändigt, som vi andra taga flugor med håf. Men denna hans sista eröfring är dock den mest lysande och. har gjort Honom till ett mål för allas vår afund. Ja, endast ryktet om en så-dan der mera öm förbindelse med en så utmärkt qvinna är redan en seger, och ger en oskattbar relief åt alla hans Öfriga smånätta egen. skaper. — Ack, du är en lycklig ost, brör Felix; en afundsvärd friseglare! (Forts.) ——-—— — Lafontaine brukade hvarje morgon äta ett stekt äpple. .En dag lade han det på kakelugnskransen för att svalna, medan han gick in i biblioteket. Kört derpå kom en vän in i rummet, fick syti på äpplet och åt upp det. ZLafontaine vände tillbaka, sökande sitt äpple, men anade dess öde. Full af förskräckelse utropade han: hvem i Herrans namn har tagit äpplet? Inte jag, svarade hans. Vän. Så .mycket bättre, sade Lafontaine. ,Hvarför, det ? frågade den andre. Jon, svarade kL., ny det var förgiftadt med arsenik, för att gifvas åt råttorna. Himmel, himmel, arsenik! -Jag är förgiftad! Hjelp! gil mig för Guds skull edt motgift; ropade den fremmande.. Vår trankil; min vän, svarade Lafontaine, jag skämtade blott för att få veta hvem som ätit upp mitt äpple.x