sta sig, bäst han kan, med sina imaginära besleg och dito skinkor; men vi återse honom troligtvis aldrig mer. Hemkomsten är banketten af hela resan, och ingen menniska har väl ett så slappt, så likgiltigt sinne, att det icke känner sig lifvadt och inspireradt vid återseendet, efter en längre skilsmessa, af den kära, den minnesrika födelsebygden. Lifvet är, ty värr, för så många af oss endast en sömn, med stundom angenäma, stundom plågsamma drömmar; men det finnes dock för o3s alla ögonblick, då vi liksom uppvakna till elt klarare medvetande; då själen reser sig upp från sin långa middågslur, gnuggar sömnen ur sina ögon cch ser sig ikring med en fri och öppen blick, Vi se då äfven ned på oss sjelfva, liksom på ett annat föremål utom oss; vi hänga icke mera fast i de små, trånga detaljerna, bland hvilka hvardagslifvet insnärjer oss; Vi se mera i stort; vi resumera många långa år af flydda tider, utpricka, liksom på ett sjökort, den punkt, på hvilken vi befinna oss, och kasta derifrån profetiska blickar in i den förborgade framtiden. Ett dylikt ögonblick egde baron Selim Engelbrecht, då han nu, efter trenne års vistande utrikes, återkom till sitt barndomsbem. Han, som visst icke annars var van vid filosofiska betraktelser, försjönk i en allvarlig sjelfåskådning. Gathörnen, som han rullade förbi; husen, som han passerade; nästan hvarje föremål hans öga mötte, uppväckte påminnelser om förflutna dagar. Här vid denna trapp hade han, som pojke, lidit ett svårt nederlag i ett snöbollkrig. Här nere i den der gränden hade han, knappt sexton år gammal, haft ömma rendez-vous. Innanför denna dystra kyrkogårdsmur hvilade flera af hans närmaste anhöriga. Här i denna rikt upplysta våning, huru mången qväll hade han icke der förvillat sig i nöjenas, i lättsinnets verld! Och i den der våningen åter, nu så mörk som grafven — hvilka minnen! — i den ena fönsternichen lycksalig, i den andra förtviflad!... Framför den unge mannen stod, lifslefvande, en bild af hela hans förflutna lif, uppfyldt, som det varit, af lätt