Aftonbladet – 16 augusti 1847, sida 2

sin handlykta, ett vackert, fint, men blekt och sjukligt ansigte af en ung man titta ut genom vagnsfönstret. På frågan svarade tullnären åter ett betänkligt kansker, och började undersöka sina egna fickor, med en noggrannhet, som skulle kunnat förskräcka hvarje lurendrejare. Sedan han omsorgsfullt framdragit en blårutig näsduk, en blanksliten kopparsnusdosa, en tom lumflaskan och diverse andra munderingsoch utredningspersedlar, fick han slutligen en liten tunn biljett mellan sina fingrar, och sedan han försäkrat sig om, att utanskriften till alla delar slog in med den uppgifna adressen, öfverlemnade han biljetten till herrn i vagnen, med en iåtbörd, som ovilkorligen påminte om kommissionsarfvode. Den resande baronen uppref förseglingen och läste, lyst af den omnämnda lyktan, följande: Välkommen herr Romfarare! Jag har hyrt rum till dig i Brunkebergs hotell, och hoppas, att du icke så helt och hållet förvillat dig i Paris, att du ej mer hittar vägen i din gamla födelsestad. Gerna skulle jag sjelf velat vara dig till mötes, men jag har nu; som alltid, alltför många jern i elden, och det är mig, för vissa orsakers skull, omöjligt att uteblifva från den bal, som statsrådet — i afton ger. Du förstår . . . Så tidigt jag kan, sliter jag mig ur kärlekens garn och skyndar att kasta mig i vänskapens redliga famm När midnattstimman ljuder, är jag hos åjg. Felix Wiftenberg. Efter inhändigandet af dessa, med kulant stil nedskrifna rader, tryckte den resande en af dessa små magiska papperslappar, som vi kalla sedlar, i den dystre vaktmästarens hand, hvilken, liksom af distraktion, stoppade gålvan i rockfickan. Sedan tullnären derefter kastat en flyktig blick in i vagnen och ruskat på en koffert, uppslog han tullbommen, och då kusken frågade, om han fick köra på? — erböll han till svar ett lakoniskt kanske. Nu rullade vagnen vidare. Vi följa med, om läsaren behagar, och tulltjenstemannen får trö