Aftonbladet – 16 augusti 1847, sida 1

I Iterade br von Heydt, och — man tänke sig vår glada öfverraskn ng — äfven herr v. Beckerath från Crefeld. Derigenom bereddes oss ett tillI fä!le, icke blott att visa denne man huru högt vi skatta hans bemödanden och förtjenster, uan äfven att f honom få höra ett slags redogörelse för den förenade landtdagens verksamhet. Först vidrörde han det vigtigasie föremålet för ständernas öfverläggningar: fastställandet af riksständerförfattningen. Ert ombud, yttrade hr v. Beckerath, var medlem af d.n afdelning åt hvilken förberedandet af den preussiska, ja den tyska framtiden var anförtrodt. J.g vet att min ärade vän, vid denna verksamhe, icke af fafänglig ärelystnad bar gifvit prof på den klarhet i prakt:sk uppfattning och outtröttlig arbetsförmåga, som vi alla hos honom värdera; jag vet att hans ansträngningar blott härflöto af innerlig rättskän la och af kärlek till foste:landet; men hvarest bifallet icke söktes och dock för-Itjenades, der är det så mycket mera ett behof latt uttala detssmma, och om jag än icke ämnar blifva den mannens lofialar-, i hva s namn jag nu står här; så kan jag dock icke neka mig att för eder tolk:: att hans ansträngningar icke blott, såsom ni s tt af de meddelade förbandlingarne, voro värdiga och földrika i plnför.Jsamlingen, uan äfv.n vid den förberedande afI delningen. Att denna preliminär-behandling föranledde till ett be:änkande, som erbjöd hufs udTförhanslingen en fast siödjepunkt, emedan det kraftigt upprätthöll de rät!sanspråk, som kunde bärledas från landets tid:gare lagar, var så mycI ket fägnesammare, som, efter hvad bekant är, dessa anspråk blott i allmänhet kunde förfäkTtas i adressen, och en energisk framställning af Idesamma icke ens kunde åstadkommas genom den af cn aktad fraktion inom ständer-församlingen till protokollet afgifra såkallade deklaration. Om edert ombud och jag icke biträdde denna I deklaration, så var motivet dertill för ingen del lett ogillande af dess inn-håll, utan blott öfverItygelsen, att den författningsenliga vägen a omedelbar underhandling med kronan, borde beträdas såsom den lämpligaste för att frambringa en öfverensstämmelse, så linge den stod öppen, samt följaktligen åberopandet af landets rättigheter icke blott intagas i protokollet, uan jemväl, tillska med begäran om deras erkännande, nedläggas för thronen. För detta steg — en petition grundad på lagenliga avspråk — beslutade sig, när afdelningens betänkande föredrogs tll diskussion, en vördnadshjudande majoritet; och att denna majoritet biträdde de betydliga modifikationer, som dessa förslag ble:vo underkastade i rerre-kammaren, med undantag af en enda punkt, som skulle väsendtligt rubba 1820 års lag: sådant betraktar jag som det högsta bevis på denna ytterliga, sjelfförsakande moderation, som hoppats småningom försona sina egna anspråk med motpartiets, samt, i förev2rande fall, ej ville tilltrotsa sig det ifrigt efterlängtade beviljsndet af välgrundade rättigheter, utan efier träfva dem på ett sådant sätt, att såväl den fosterländska välfärdens byggnad försäkredes om det mäktiga stödet af enhet mellan furste och folk, samt att en för vår. politiska utveckling önskvärd samhällighet, mellan de båda stora kroppar, som bilda vår nationalrepresentation, icke ånyo måtte göras om intet. Vi öfvervägde att de båda kamrarnes förening till en enhällig begäran, skulle påtrycka densamma prägeln af en hos nationen djupt rotad önskan, så mycket omisskänneligare, ju mera hämmande de hinder voro, som den bade att besegra, på sin vig till thronen. Vi boppades alt ständernas öfverlagda och dock vördnadsfullt moderata förfarande, skulle leda till ett hugnesamt slut på landtdagen, och att det sista ordet i hvita salen skulle bringa landet ett glädjebudskap. Det var, säger jag, vår förhoppning. Den kar icke blifvit uppfylld! Mina herrar! troheten mot konungen är identisk med troheten mot konungens lag. Den af högst salig konungen utgifna lag, isynnerhet den såsom oåterkallelig förklarade, och af H. M. den nuvarande konungen uttryckligt stadfästade förordning 2f år 4820, tillförsäkrar landet en periodiskt sammankallad riksständerförsamling med bestämda rättigheter. Hafva nu desamma, som ihärdigt stodo fast på denna grund, icke tillika bevarat troheten mot konungen? Det var den grund, på hvilken icke blott den skrifna, utan äfven den evigt gudomliga lagen stod på deras sida; den lag som bestämmer öfver nationers lif och som berättigar ett bildadt, i motgångarnes skola bepröfvadt folk till delaktighet i statens angelägenheter. Med detta i dubbelt hänseende — rättsenligt och sedligt — grundade anspråk på en kraftfull nationalrepresentation, var tillvaron af utskott, som skulle undergräfva riksståndsförsamlingens verksamhet, icke förenlig och när, det oaktadt, kal1.lse till deras val utfärdides: då gällde det att bevisa en högre lydnad, än en viljelös, ovilkorlig; då måste man för att bevara tillgifvenheten hos folket för monarkien, vilkoret för hennes och vår framtid, hålla sig till hennes eget verk, hennes egen lag; då måste smärtan af ett ögonblicks tvedrägt, huru bitter den än var efter så leende förhoppningar, ståndaktigt fördreagas; då måste man åtminstone bebålla öfvertygelsen: att hvarje moraliskt förhållande, just genom smärtan, blott änzu mera luttras, och rotfäster siz så mycket djupare i folkets sinne. J