Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 3

man såg på grefven med besynnerliga blickar... Man frågade hvarann, hvem kan denne främling vara? Morgonen inföll. Klockan på slaget nio stadnade en grann täcksläde, försedd med Adelbeimska vapnet, utanför Monbijou, der man skulle invänta hvarandra. Adelbeims sekundant steg just ur, då en resvagn for förbi, i hvilken öfversten och hans adjutant, som tillika var sekundant, sutto. Hm! sade grefvens sekundant, öfversten måtte anse sin seger för bra afgjord. Jag hoppas, Adelheim, att du gör detta hopp om intet. Man åkte vidare och var inom kort på ort och ställe i Solna skog. För kölden skull sutto de begge hufvudaktörerne qvar i sina åkdon, medan sekundanterna utstakade platsen och laddade pistolerna. Grefven hade valt detta vapen... första skottet var hans. Då allt var i ordning, och så väl öfversten, som Adelheim, stigit ur, yttrade den förre: Det är tid, mine herrar, att så väl ni, som den der uslingen, få veta, hvem jag är! Han afryckte peruken, svarta bindeln och plåsterlappen. Adelhe:m uppgaf ett rop vid hans åsyn... det var Jean, som stod framför honom. oKänner du mig nu? ropade han på svenska, till sekundanternas törvåning. Mine herrar! här är min port6lj; den innehåller berättelsen om mina öden. Nu några ord till dig!... Af det första olyckliga offret för dina otyglade begär, hvilket ånger och förtviflan snart kastade på dödsbädden, erfor jag hela ditt svek, ditt bedrägeri... Jag ville hämnas, men tanken på, att du var min systers man, återhöll min arm. Jag kom tillbaka till Europz, till mitt fådernesland, och den första underrättelse, som möter mig, är den om min systers vanära... Jag skyndar till henne, och finner äfven henne döende... få ögonblick, innan man träder inför den KEviges tron, ljuger man ej... hon dog under bedyrande af sin oskuld... Jag svor att hämnas, och ämnar nu lösa min ed. För att lemna min sak i Guds rättvisa hand, utmanade jag dig, på det du måtte få första skottet. Skjut! men glöm ej, att nästa skott är mitt! Han tog härvid pistolen ur cekundantens hand. Blek, som ett lik, hade grefve Adelheim afhört honom ... gräsliga gestalter skymtade förbi bans syn... han sköt ... ett hånskratt skallide till inom honom... Bifva, olyckligelv sade Jean lugnt. Inom ett ögonbliek står du inför Guds domstol!, Skottet brann... Adelheim föll... Sekundanterna skyndade fram, men Jeans hand var ren fråa blod. Kulan hade ej träffat... intet hår var rördt på brottslingens hufvud... Han var död... SLUT.