Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 1

Gustaf och Albertina bjödo förgäfves till alt trösta kom merserådinnan, hvars sorg var omiåttlig. Min dotterson grefve — suckade hon — och mir dotter skall bara kallas fru Asplund — herre Gud! herr Gudl . Den glada, muntra: gössen lät ej länge fingsla sig al modrens smekningar och kyssar; han sprang sorglös om: kring och lekte än med mormor, än med mamma. Den sorgliga timman slög. Charlottes vagn, den horn nu för sista gången i egenskap af grefvinna skulle begagna, framkördes . :. ; Hennes läppar rörde sig; men intet ljud förnams :... hon höjde sina blickar mot himmelen, kysste barnet, reste sig ur soffan, störtade på knä framför sin mors säng... Min mor! sade hen med stor ansträngning, förbanna ej er dotter, som bringat vanära öfver ert namn! Jag är oskyldig f Hon steg hastigt upp och lemnade rummet. Gusta kastade kappan öfver hennes axlar, Albertina hade redan tagit sin, och de båda lyckliga imakarne ledsagade en al de olyckligaste. För att leda henne till vagnen, fattade Gustaf hennes hand — den var fuktig, kall såsom is, och alla hennes rörelser liknade en automats. Då de hunno fram till konsistorii-trappan, stod Adelheims vagn redan der. Han har bridtom! sade hon, liksom för sig sjelf. Gustaf ledsagade henne upp i förmaket. Vid anblicken af grefven, tog hon ett steg tillbaka, och lösgjorde sakta den vissnade buketten, som hon fästat vid sin barm. Herr grefvel denna buket lemnades mig af er egen hand ; här återger jag er den. Det var första gingen som grefven, under hela processen, gilvit tecken till någon känsla ... han bleknade ... hans anletsdrag förvredos ... han lade handen på sin panna. Då presten sedermera till insegelpå domstolens beslut sönderskar klädet emellan dem, sjönk Charlotte afdånad i pedellens armar, under utrop: Jag är oskyldig!, Alla närvarande stodo bestörta :.. brottet lästes klart på Adelheims ansigte. Man sökte återkalla henne till lifvet ... Albertina fick inträda, föratt bistå sin olyckliga kusin. Då Charloite slog upp ögonen, var grefven försvunnen. Vid sin återkomst hem, sökte hon tröst ho: sitt barn. Med stum förtviflan slöt hon gossen isina armar, och stora tårar sutto såsomkristaller stelnade i hennes ögonhår.