Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 1

hennes praktfulla brudskrud. Med förtviflans ansträngrin; upptog hon den, hängde den öfver en stol, och betraktåd den med stela; stirrande blickar — sidentyget — broderi erna — de: superba dentellerna ... men blommorna oc myrten voro vissnåde, vissriade, som hennes eget lif: På buketten, som prydt hennes :barm, voro bladen af fallna — hon -besåg den uppmärksamt, fästade den på sit bröst under ett smärtsamt småleende — de präktigt guld broderade skorna — strumporna : med sina lysande rosen röda kilar ... allt, allt besåg hon, allt vidrörde hon unde; en hemsk åtanke af hoppets -bedrägliga löften om: kärlekens lycka. — Omsider nedlade hon alltsammans i sin förra ordning Det klappade sakta! på dörren; och Albertinas milda stämma hördes ... Charlotte öppnade, sjönk i sin godsinnade slägtipgs armar, och tryckte med värma Gustafs-hand: Albertina studsade: vid åsynen af korgen: På den dag, yttrade Charlotte, då jag enligt laglig doi :skiljes ifrån allt, hvilket är qvinnan dyrbart, make, barn, namn, för att invigas åt vanäran och olyckan, har jag velat genomse det, som jag för sex år sedan betraktade md förtjusning, med :en ung flickas hela förtjusning, då hon tror sig på bloms.terstigar vid älskarens hand blifva förd genom en lefnad: af sällhet och glädje... Det är förbil... Liksom ett sorgflor hädsnefter skall betäcka mina dagar, så har jag äfven skrinlagt den grannlåt, som fordom fägnade mitt öga... Den skall ej blifva synlig, förrän jag i likkistan smyckas till brud för ett bättre lif. Den brölloppsdagen vill jag hoppas till Gud; att jag ej behöfver ångral... Hör nu min sista önskan, goda Albertinal!... sedan skola vi aldrig mera tala derom: du skall begrafva mig i denna klädning, men med friska blommor! lofva mig det! -... Albertina, söta Albertina, tyst! du kan ej vara nog grym att önska mig ett lingre If, elt gräsligare lidande... Det är blott en enda sak, jag tagit bort ifrån denna skrud ... denna visshade bukett. Jag erhöll den af Adelheirs egen hand, och; ..x Rösten tröt henne. En vagn stadnade. : Min son! ropade bon och ilade mot honomi salen: Med ett glädjeskri sprang barnet i hennes armar. Marmama! söta mamma! hvar: kar du Varit så länge? kommer du då aldrig mera hem till pappa och lilla Antoine? Charlotte ville nästan qväfvas — men stora olyckor framkalla ovanliga krafter — hon blef åter lugn.