Aftonbladet – 12 augusti 1847, sida 1

;tvang henne att lemna grefvens arm derigenom, att har bjöd henne sin egen. Han införde henne i förmaket, och ämnade just fråga henne, om hon jigenkände sin svåger, då Idennne sjelf förekom honom. : Rörd af den djupa sorgdrägt, hvari han såg henne, och al den ej mindre djupa bedröfvelse, som lästes i hennes jansigte, u utbrast han: Min svägerska! Hvem kunde väl tro, att vi någonsin skulle återse hvarann? Margreta! Jag beklagar af uppriktigt hjerta din förlust, och kan ej beskrifva, huru mycket min brors död smärtat mig. Kommerserådinnan hade vid första ögonkastet igenkänt sin svåger... hon: brast i tårar. ;Stackars svägerskal fortfor han; men du har ju barn? jag hör, att din dotter är gift .. . då kan au inte vara fullkomligt olycklig I Albertina älskar jag min Johanna. Fru kommerserådinna! Är denne man er svåger ?, frågade Sparren. Huru skall jag vara fullt förvissad derom? .,. Margreta! sade Albert med bedjande ton, du vill väl inte förneka din stackars svåger? Mins du, när du stod brud, när jag gratulerade dig och hviskade till dig: var mig en öm syster Det var sån Mins du, när du frågade mig: hvarför ser svåger så ledsen ut i dag? och jag berättade, alt lilla Albertina haft bjertsprång för tänder? . Och jag gaf svåger slagvatten..Och sade mig, huru många droppar jag skuile ge henne!... Och min mor... dock nej, jag vill icke upp repa det, vill. ej upprifva detta djupa sår! :.. hon gret ju, när jag stod likt... Margreta! skänkte hon mig sin förlåtelse, innan hon dog?a Jan. Albertina skyndade fram och fattade hans hand. Min far lofvade ju att vara Jugn....n Albertina! min mor har förlåtit mig, har omfamnat min Johanna, och skall en gång omfamna: mig! Han infördes i ett inre rupa af Albertina. Nå väl, fru kommerserådional Är det er svåger? Ja, herr baron. Adelheim blef grå som nerdammad snö; hvar enda bloddroppe försvann ur hans ansigte, hans igeltand blottades, och den blick han slungade på sin svärmor, erbjöd en så helvetisk syn, att alla ryggade ett steg tillbaka. Har då denne charlatan äfven lyckats dåra er, min svärmor?p utbrast han med dold ilska. pIerr grosshandi i