mö, näste samhällsmeilemmarne. Vanligen användas båda medlen, ehuru, i olika länder, det ena mer, det andra mindre. I Frankrike begagnas det förra såsom hufvudsak. I England har man åter för valen till dess Underhus, och i Baden för valen till dess Andra (nedre) kammare, hufvudsakligen antagit det sednare. Genom det förra systemet måste en stor del af folket blifva från representationsrätt utesluten; — man erhåller cn enda privilejterad medborgre-klass, de förmögnare, hvilka småningom bilda sig till en politiskt maktögande del af folket. Genom det sednare systemet utbreder sig visserligen medVetandet af politiska rättigheter och dermed känslan af politiskt sjelfbestånd bland en större del af nationen, men öfver denna uppstiga de valbare, småningom bildande sig till de politiskt styrande. Det förra syftar att lägga folkets makt i händerna på en medelkiass, det sednare att bilda en maktägande aristokrati. Der något af dessa förhållanden äger rum, har medborgerlighets-principen icke ärligt hållit, hvad den lofvar. Den säger sig utrota all politisk ståndsoch klass-skillnad, men bildar likväl skarpt skiljda klasser, emellan hvilka den materiela förmögenheten utgör gräns, och frågan ej är om större eller mindre, utan om någon eller ingen rätt. Den lofvar valrätt åt alla medborgare, men måste likväl antingen sjelf erkänna sin förmögenhet eller konseqvent tillämpas, eller ock förklara, att ingen är medborgare, som icke äger en viss materiel förmögenhet. Kommitteen har visserligen åt grundsatsen gifvit en tilllämpning, som måste betaga bvarje serskild samhällsklass , hvars gränser äro genom förmögenhet bestämda, allt hopp om envälde, — hvilket torde vara hos dess förslag en obestridlig förtjenst, — men denna fördel har kunnat vinnas endast derigerom, att man emellan medborgare gjort en skillnad, icke så skarp, som den närvarande ståndsfördelningen, men deremot behäftad med ett annat fel, nemligen att den, likasom all census, är och måste blifva mer eller mindre godtycklig. Hvem vågar dessutom påstå, att embetsmannen, som under en lång följd af år troget tjenat sitt fädernesland, men erkåller afsked utan pension, dermed upphör att vara medborgare? Behofvet af garantier har likväl forcrat att utesluta honom från valrätt. Många dylika exempel skulle kunna anföras, icke såsom ett klander mot kommitttens sätt att tillämpa medborgerlighets-principen, utan tvertom såsom bevis, att intet klokt och antagligt förslag kan byggas på densamma konseqvent genomförd. Misstaget åler hos kommitttens pluralitet är, enligt min öfvertygelse, att hafva valt en byggnadsgrund, på hvilken intet kunde uppföras, förr än det ramlat. TI motsats till hvad här, i afseende på medborgerlighets-principen, blifvit anfördt, kan ståndsoch klass-principen läggas till grund för val-lagen, utan att i tillämpningen något afsteg från densamma behöfver göras. Beviset finnes i Sveriges egen Grundlag. De klasser, som enligt denna äga valrätt , kunna vara för få, deras gränser för trånga, men detta är ett fel i tillämpningen och ty värr ej det enda. Grundsatsen qvarstår dock orubbad, ty inom de klasser, hvilka fått sig valrätt tillerkänd, är ingen individ från utöfningen deraf utesluten. — Der ståndsoch klass-principen är antagen, kan icke heller någon medborgare-klass sätta sig i uteslutande besittning af de politiska rättigheterna, emedan hvar och en har gränsen för sitt inflytande i lagen utstakad. — Hvad som för afgörandet af tvisten om de kåda grundsatsernas praktiska värde ej torde vara minst vigtigt är, att såndsoch klassprincipen utan våda för samhället tillåter valrättens! medgifvande åt långt flere medborgare, än sjelfva medborgerlighets-principen. Orsaken bärtill är; att den förra söker garantierna icke i en siffra — hvilken måste blifva, enligt hvad ofvan redan är sagdt, mer eller mindre godtycklig, och i alla länder, der en dylik census är använd, gifver anledning till ständigt fortgående strider — utan i den ställning, den valberättigade. uti samhället innebar, såsom en på ett eller annat sätt för dess ändamål verksam medlem, samt i det medel, endast denna grundsats har i sina händer, att, genom valens förrättande ståndseller klassvis — hvarom mera längre ned — underkasta de mindre qvalificerades inflytande en begränsning, nemligen inskränkning i antalet af deras representanter. Endast genom detta medel har det i Sverige hittills varit möjligt att inom alla samhällsklasser, som ägt valrätt, utsträcka densamma till de minst bildade och förmögne, längre ned, än bland något af Europas i politiskt hänseende mest utbildade folk. Ståndsoch klass-principen synes mig framför medborgerlighets-principen äga följande väsendtliga företräden: 4:0 att den kan konseqvent tillämpas; 2:0 att den hindrar hvarje serskild samhällsklass från uteslutande besiltning af de politiska rättigheterna; 3:0 att den upphäfver nödvändigheten af en godtycklig och lättrörlig gräns för valrätten, eller af en census, och 4:0 att den, med bibehållande af nödiga garantier, tillåter en längre utsträckt valrätt. I det föregående har jag nästan uteslutande betraktat de båda principerna, såsom utgörande serskilda grunder för valrätt, och öfvergår nu till en framställning af deras skiljaktiga tillämpning på valsättet, d.v.s. till en jemförelse mellan står dsoch klass-valen å ena, samt de samfäldta valen å andra sidan, hvarvid jag bland skälen för min åsigt om de förras företräde endast torde få anföra följande: a) Alla val af representanter förutsätta något för de väljande gemensamt, hvilket gifvit anledning till deras förenande i en valförsamling, och detta gemensamma bildar ett interesse, som representanten naturligen, men derföre icke uteslutande eller alltid företrädesvis känner sig kallad att bevaka. Der hlassval äga rum, är detta interesse klassens, således också, så framt klassprincipen blifvit förnuftsenligt tillämpad, ett för samhället vigtigt, som för det helas väl ej bör inom representationen sakna en tolk af sina billiga fordringar. Beklagligtvis har mot en och annan ståndseller klass-representant ej utan skäl blifvit anmärkt, att ban ensidigt afsett klassens mer än hela samhällets fördelar, och man bar deraf velat mot sjelfva valgrunden bilda en anklagelse, hvilken dock torde vid noggrannare pröfning förfalla. Antoge man såsom regel, att hvarje, en tepresentants misstag måste vara en följd af valsättet, vore väl domen öfver all folkrepresentation fälld. Hvad deremot af valprincipen med tog kan begäras, är, att den uppställer garantier mot de missbruk, hvartill den möjligen kan föranleda, och säkerhet mot det enskilta intressets öfvervigt finnes alltid i klass-representationen, så framt ej någon klass inom densamma har majoritet. Häruti består i sjelfva verket ett af ståndsoch klass-valens företräde framför de samfäldta. Det är nemligen naturligt, att dessa lika litet kunna förhindra, att olika klasser inom samhället finnas och söka göra sitt interesse gällande, som att detta inom representationen sker ensidigt och med framgång, så snart