— Betjenten vände sig till juristen. Ifrån hvem får jag helsa? Det är svårt att väcka herr grefven; han ligger i fru grefvinnans sängkammare. Det är rätt af honom, det; men vår tid är knapp. Klockan är sju! inföll Seton. Betjenten såg på honom, och vände sig åter till den andr Går det inte an ait dröja? : Nej, det tål intet uppskof! svarade Seton. Hvem får jag anmäla ?) Grosshandlar Seton. Betjenten gjorde ännu större ögon, men gick i ögonblicket. En god balftimma förflöt och herrarne begge sutto. der i förmaket, stumma som fiskar. Seton spekulerade på handelsföretag och lagkar!en på rättegångar. Andtligen inträdde grefven. Han sökte dölja sin förlägenhet under en mer än vanligt förnäm, eller som det nu för tiden skulle heta, aristokratisk bållning. Han var klädd i en azurblå sidennattrock och bans hår låg utslaget kring axlarna. Efter en temligen vårdslös bugning märkte han först med mycken bestörtning, att den, som medföljde Seton, icke var någon annan, än hofrättsrådet Bergenstråle. — Till hvilten skulle han nu vända sig? — deri låg det svåra i uppgiften. Seton löste honom ur denna förlägenhet. Herr grefvel sade han rätt fram, såsom alltid, phofrättsrådet Bergenstråle och jag bafva hitkommit, för att, om möjligt vore, i godo få en för Asplundska husets ära menlig sffär uppgjord. Egentligen borde vi vändt oss till enkan, men som vi hört, att kon uppdragit affärerna åt sin måg, hafva vi föredragit att till en början tala vid herr grefven.n Com Ögat är menniskans största förrädare — det har svårt för att ljuga. Adelheim stod, som på nålar. Väl höll han