odugligt, men också endast detta, samt i dess ställe icke sätta något, hvars fördelar icke kunde tydligen idagaläggas. Köommittetens underdåniga betänkande och förslag synas mig imedlertid icke i allo uppfylla dessa: fordringar. Det förra innehåller visserligen en teckning af de väsenduigaste, särdeles de mörka dragen i svenska representationens utvecklingshistoria, samt af de brister, som för närvarande kunna anses vidlåda den inre sammansättningen af hvarje särskilt stånd, hvarmed är antydt, att vår representation är i behof af förbättringar, men verkliga bevis, att det närvarande ej an förbättras, eller att sådant ej kan ske på den af historien angifna vägen, synas mig deri saknas. Likaledes har jag icke i betänkandet funnit öfvertygande skäl för giltigheten eller företrädet af den nya grund, medborgerlghelsprincipen, hvarpå kommitteen, sedan den gamla grunden, ståndsoch klassprincipen, blifvit förkastad, yttrat tiden vara inne att ombilda representationssättet, samt för de nu föreslagna samfäidta valens, i theoretiskt eller praktiskt hänseende möjliga, företräden framför de hittills gällande ståndsoch klassvalen. Ett jemväl i grunden för vår representation ingående förhållande, den sjelfskrifna representationsrätten, är i förbigående vidrördt, men blott så vidt det angår adeln, och utan att dess fördelar och olägenheter blifvit afvägda på ett sätt, som rätt ärdigardess förkastande. Vilhigt erkännande, att mitt omdöme möjligen är en följd af bristande uppfattning, kan jag likväl icke dölja min derpå grundade öflvertygelse, att representationsfiågan icke blifvit af kommitten fullständigt utredd. Att sådant sker, är imedlertid af stor vigt, särdeles med afseende på grunderne för ralrätt och rvalsätt, emedan hela frågans behandling ytterst derpå hvilar, och torde det således vara min pligt att, så fullständigt tid och öfriga omständigheter medgifva, framlägga skälen för min i dessa delar från pluralitetens afvikande mening. Betraktar man först ståndsoch klassprincipen å ena sidan, samt medborgerlighetsprincipen å den andra, såsom olika grunder för valrätt, båda utan inskränkningar, visar det sig, att den förra utgår från antagandet, att nämnde rätt tillkommer hvar och en, som tillhör ett stånd eller en klass, med hvars tillvaro ett för samhället vigtigt intresse är förbundet, hvaremot den sednare medgifver valrätt åt alla medborgare. Pluraliteten inom kommitteen har sjelf åt medborgerlighetsprincipen gifvit denna betydelse, då uti det underdåniga betänkandet yttras: awt all folkrepresentation ytterst hvilar på erkännandet af hvarje statsborgares rätt att deltaga i rådslagen om samhällets angelägenheter, och att sjelfva institutionen leder sitt ursprung dels från omöjligheten för alla medborgare i en stat af större! omfång och folkrikhet att mangrannt sammanträda, för ait öfverlägga och besluta, dels ock från den allmänt insedda fördelen och nödvändigheten deraf, att utöfningen af denna rättighet må tillkomma de upplystare och kunnigare — — — —) Då nu ej kan nekas, att medborgare kunna finnas, utrustade med ganska aktningsvärda egenskaper, men hvilka det oaktadt ej tillhöra någon klass af ofvan karak.eriserade beskaffenhet, vill det synas, som skulle medborgerlighetsprincipen — i sjelfva verket endast en nyttig modifikation af den i anseende till praklisk oanvändbarhet öfvergifna personlighetsprincipen — i högre mått än ståndsoch klassprincipen öra rättvisa åt hvarje medborgares anspråk och gifva samhället fördelarne af en större valrättens utsträckning. Förhållandet visar sig dock vid en närmare undersökning något annorlunda. Det menskliga samhälle, som kallas stat, består nemligen af individer, utrustade med olika moraliska och intellektuela egenskaper, samt begåfvade med olika materiela medel att göra dessa egenskaper verksamma. Alla äro, såsom samhällets medlemmar, lika berättigade att åtnjuta dess fördelar och pligtige att efter förmåga bidraga till uppfylandet af dess ändamål, men alla kunna för samhällets, således äfven för deras egen, skull icke erhålla något inflytande på de allmänna angelägenheterna, emedan dessas afgörande i sådant fall skulle blifva alltför mycket beroende. af personer, hvilka saknade härtill nödiga egenskaper. Dessa kunna vara af tvenne olika slag, vitja och förmåga. Vila Itt åstädkomma det goda, nyttiga och rätta bör och san finnas, men finnes i sjelfva verket icke hos alla. Pröfningen häraf måste imedlertid blifva individuel, så att det omdöme, som derpå grundar sig, icke kan omfatta någon hel samhällsklass, hvaremot från de politiska rättigheternas utöfning med fullt skäl kan och bör uteslutas hvar och en individ, som genom sitt handlingssätt visat sig vara mot den allmänna säkerheten och ordningen fiendtlig, eller bedräglig och vårdslös i uppfyllandet af ingångna förbindelser, således öfverbevisade brottslingar m. fl. Förmågan åter kan ej finnas hos alla, och i bedömandet deraf är det ock möjligt att uppdraga mera omfattande gränser, hvilket likväl icke saknar sina svårigheter. ena sidan är det en lycka, då ymständigheterna — den politiska bildningens ståndounkt, ekonomiska förbållanden, 0. s. v. — i ett and tillåta att vidt utsträcka de politiska rättigheerna, hvaribland äfven valrätten. Utom staten ej änkbara, måste de lyfta den enskilte till medveande af sin ställning såsom medborgare i ett ordnadt samhälle, der han med andra deltager i sträfvandet för ett gemensamt bästa; mana till laglydnad, ordning och vördnad för andras rätt, med ett ord, lifva fosterlandskärleken och bidraga till höjandet af den politiska bildningen, ett af fria samhällens vilkor och mål. andra sidan får dock icke heller glömmas eller förnekas, att friheten och rättigheterna kunna, ofta blott af oförstånd, missbrukas, och man får således ej af det goda, de i sig innebära, låta förleda sig att slösa med deras utdelande. Samhället, hvars pligt det är att skydda hvarje individ i åtnjutandet af de rättigheter, han såsom menniska eger, eller hvilka blifvit hozom af agen tillerkände, måste, just för att kunna upp ylla denna pligt, hafva en motsvarande rätt att bestämma rörande de politiska rättigheternas nödiga begränsning, och derna måste individen underkasta sig, så vidt han fortfarande vill blifva delaktig af samhällets fördelar. Såsom en tillämpning häraf på hågan om folkrepresentationen, är det vallagens uppgift, å ena sidan, all utsträcka valrätten så ångt som möjligt, å den endra att uppställa d garantier mot dess missbruk, hvilka äro rödvänliga för samhällets lugn och bestånd. På detta, den praktiska användbarhetens fält skail striden om de olika principernas verkliga värde följaktligen utkämpas. Min förmåga är visserligen tillräcklig att föra bådas vapen med full kraft, men jag skall åtminstone bemöda mig att lugnt pröfva hvad hvardera bär i skölden. . Der medborgerlighets-principin, om också under annat namn, är representations-rätltens grund, har man hittills sökt vinna nödig säkerhet genom att nekränka valrätfon allar valharketen fill de för