Aftonbladet – 11 augusti 1847, sida 1

Som anständigheten förbjöd grefven att se sig omkring hade han ej igenkänt hvarken Albertina eller Seton. Ha anade ej, att i den anspråkslösa vagnen, som på dess äga Ires befallning följde liktåget, befann sig en man, hvilke; så fisndiligt skulle ingripa i hans öde. De ankomne behöfde ej fråga, hvem som begrofs; fol kets rop underrättade dem tillräckligt derom. Hvyilken ödets skickelsel sade Seton och samman knäppte sina händer. Nu ser den misshandlade, den fö; död ansedde, brodren sin förföljare bäras till grafven! De Ifrån prestafverna fladdrande floret, dödsfestens prakt, hedr: den aflidnes stoft... Gud vare hans arma själ nådig! Alla förmögnare ägde den tiden grafvar i sjelfva kyr korna. Aspelundska huset hade sin i Jakobs kyrka. Nä processionen ingick genom porten, körde vagnen med vir: resande förbi, och varseblefs af Gustaf och hans mor, den ryktet om den granna begrafningen utlockat. De bleknade vid detta möte... så hemskt föreföll den nu Ålberts återuppträdande i verlden, och att han kom liksom kallad, att beledsaga sin barbariske bror till grafven Som Seton lät köra långsamt, hunno prostinnan och Gu: staf fram på samma gåns, som de åkande, och kort deret. ter infann sig äfven Louise: År allt i ordning? frågade Seton, då han satte foler på fotsteget. Efter befallning! svarade Gustaf, småleende. Albertina blef bestört, när hon infördes i en vacker och beqväm våning. Hvar äro Alberts rum belägna? frågade Seton. Louise öppnade dörren till venster i salen, och Setop införde sin gamle vän i tvenne ljusa, väl möblerade rum. Här, min vän, får du berga dig, tilldess du får ditt eget hus i ordning. Farväl med er! I morgon middag kommer jag igen.