Men den obevekliga Erinnyen fasthöll papperet och tvingade hans blickar att fortsätta. Gud, du är rättvis! var allt hvad han förmådde framstapla. Den obarmhertiga furien uppvecklade för hans ögon en ofsntlig bård, lik frisen till en mausol, hvarpå alla hans brott voro tecknade, hvilka nu återfallit på hans eget hufvud. Sanslöst stirrande framför sig, och likväl under fullt medvetande, erfor han alla sin olycklige broders qvalilikkistan, och han led dem dubbelt, han led dem utan hopp. Han dog, och kunde ej dö, han lefde, och kunde ej lefva; bans ansigte blef svartrödt.... hans ögon föllo nästan ur sina gropar. Så fann honom grefven. Et ögonblick skakades denne, men också blott ett ögonblick. Hans egennylta, hans utsväfningar jagade honom .... han måste oupphörligt fram .... återgången var tillspärrad. Då det ännu lefvande liket förnam hans närvaro, gjorde det en åtbörd af fasa... Lik hyenan, då hon söker rof, irrade grefvens blickar efter det osaliza brefvet... han såg det och utropade: Gud vare lof, att han är ensam störtade så på sitt effer och sökte bemäktiga sig papperet. : Förgöfves sökte svär.adren värja det... han rörde sina läppar, men aldrig ett ord hördes. Si fort grefven fålt brefvet i sina bänder, sprang han till klocksträngen och ringde af alla krafter. Den döendes hustru och husfolk instörtade... man ilade efter hans dotter... Adelheim kastade sig på knä, fattade den knutna handen, som fåföngt sökte frigöra sig ur mördarens, och, i stället att välsignande läggas på dennes hufvud, skulle hafva bortstött honom ifrån sig, om den ägt krafter dertill... j Grefvinnan kom och kastade sig gråtande för sin fars fölter . .. Å Det lästes i hans ögon, i förvridningen af hvarje hans ansigtsmuskel, att hans plågor stundeligen ökades. Adelheim sprang upp, för alt kyssa hans panna... ett förfärligt skri skallede igenom rummet... det var icke en menniskas, utan ett djurs läte. Hen var ej mer... men-i sjelfva döden låg fasan uts bredd öfver hans ansigte. — (Forts.,) CARL von ZEIPEL.