Så har ock efter stiftandet af nu gällande grundlag antagande af ny kyrkohandbok, ny katekes och ny psalmbok blifvit på riksdag beslutadt, mycket annat af nästan lika art att förtiga. ; De båda principerne, att regenten är kyrkans öfverhufvud och att riksmötena utom sitt närmaste ändamål äfven hafva ett annat, nemligen att vara generalsynoder för kyrkan, äro grunderne för den förutnämnde nära föreningen och samverkan mellan staten och kyrkan. Härigenom har å ena sidan kyrkan kommit i det beroende af staten, som denna kan anse nödigt, men å den andra har tillfälle blifvit beredt åt denna kyrka, att, särskildt genom pre: steståndets deltagande i representationen, ådagaläggs en viss grad af sjelfständighet och undgå farorna så väl af: Cxsareopapism som ock af förvandling til blott statsinstitution för blotta statsändamål. Undvikandet af dessa faror äro ock hvad våra trosförvandter i främmande länder prisa såsom svenska kyrkoförfattningens största förtjenst och fördel. Dock torde det väl knappt bestridas, att en fullkomlig enhet och samverkan mellan staten och kyrkan är af största vigt, samt att den således vid införande af ett nytt representationssätt icke bör rubbas. Men huru skall den då bibehållas? Månne genom de s. k. samfålda valen, med större eller mindre modifikationer införde, genom hvilka, såsom stundom förespeglas, prester väl skulle komma till riksdagen samt der representera kyrkan? På en blott tillfällighet skulle då bero, huruvida prester funnos i representationen, äfvensom, hvad vigtigare är, huruvida de prester, der möjligen erhållit plats, och som blifvit invalde hufvudsakligen till följd af administrativ skicklighet, parlamentarisk talang och politisk färg, således väl nästan alltid med afseende på helt andra qvalifikationer, än de rent presterliga, skulle tillika äga det varma nit och den utmärktare insigt, som fordras för att kunna fatta tidens religiösa kraf och utfinna de rätta medlen för dessas afhjelpande. Om detta, såsom mycket troligt är, icke blefve förhållandet och om tillika, hvilket väl lätt kunde inträffa, samma brist förefunnes hos de öfrige representanterne, skulle följden blifva, att religionens vigtiga intressen, i sig sjelfva lika vigtiga som statens, icke rätt behjertades och upprätthöllos. Men om dessa interessen — nemligen icke kyrkans yttre, hvilka äro af för ringa betydenhet att här kunna komma i fråga, utan religionens inre och högre, de som visa sin inflytelse till beredande af gudsfruktan och sedlighet — om dessa högre interessen ej väl vårdas, sprides oro och obelåtenhet i alla frommare sinnen, det religiösa lifvet bryter sig nya banor och kan lätt förirra sig inom förvillelsernas för staten vådliga gebiet, hvarjemte, äfven om detta ej sker, sönderbrytandet af föreningen mellan staten och kyrkan blifver målet för de religiöst sinnades öppna sträfvanden. Förhållanderne i Norge och i norska kyrkan torde man med så mycket mindre skäl kunna i denna fråga åberopa, som denna kyrka haft en helt annan historisk utveckling, än den svenska, äger en med denna i flera hänseenden olika författning, och äfven inom norska kyrkan behof af större sjelfständighet och önskan att erhålla en ändamålsenligare författning blifvit nyligen öppet inför landets regering uttalade ). detta förut af Regeringen utgifna stadgande varit endast provisoriskt, samt att både Regering och Ständer ansett det behöfva Ständernas bekräftelse, för att fortfarande vara gällande. Till bestyrkance häraf får åberopas: Betenkning angaaende Forslag til en ny LZgnningsmaade for geistlige Embedsmend og Betjente samt motiveret Udkast til Lov om Forandringer i Geistlighedens Lenning og hvad dermed staaer i Forbindelse tilligemed en Udsigt over de nu herom gjeldende Bestemmelser, udarbeidet af en under 43:de November 1843 nedsat Kongelig Commission. Christiania 1846. Detta betänkande, utmärkt för sin utförlighet och grundlighet, är utarbetadt af en kongl. kommission, bestående ej blott af prester, och som förut inhämtat öfver ämnet utlåtanden af presterskapet, Formanskaberne och många civila embetsmän. Ur dessa utlåtanden har ock flera anföranden blifvit meddelade, dem kommissionen genom upptagandet gjort till sina egna. Följande må här meddelas, såsom grundåsigter: En christelig Kirke er veesentlig forskjellig fra alle andre Institutioner, som findes i en Stat; thi den har hverken sin Magt og Myndighed af Staten eller sit Viemed i den, og er forsaavidt uafhengig og selvstendig ved Siden af Staten. Det er derfor en farlig og vildledende Opfattelse af prestens Forhold til Staten, naar man betragter Geistligheden som en Stund lige med de gvrige Embedsstender i Staten. — — Presten er nemlig umiddelbart kun Kirkens Tjener, og han kan alene betragtes som Embedsmand i Staten, forsaavidt han ogsaa tjener Staten och befordrer dens Viemed igiennem den Kirke, som Staten har antaget til sin, altsaa igiennem den Tjeneste han udfsrer for Kirken. Staten er hos os ikke Kirke; den hverken har eller kan meddele kirkelig Myndighet. Derfor bliver heller ingen Prest i Statskirken, i kraft af Statens Kald dertil; men den, som af Staten er udnevnt til Embedsmand i Statskirken, maa först erholde Kirkens Vielse, forinden han kan optrede som Prest. Kirken har selv dannet sit Lerebegreb, og i Overeensstemmelse dermed ere de Normer, hvorefter de kirkelige Handlinger skulle udföres, foreskrefne. Då Staten antog Kirken, antog den ogsaa dens Lerebegreb og öfrige Anordninger, i det den tillige forpligtede-sig til at beskytte Kirken. — — Staten kan ikke ville Andet end hvad Kirken selv vil; den skal beskytte og haandtheve Kirken, og maa derfor handle i Kirkens Aaand. Naar derfor Presten, som Prest, modtager Befalinger af Staten, da udfgrer han dem ikke af Lydighed mod Staten, men mod Kirken; hans Forpligtelser mod denne blive desamme, hvad enten den er Statskirke eller ei. — — Allerede i Kirkens Stilling som Statskirke er der saa Meget, som kan svekke dens Myndighet og forminske dens Anseelse; den maa derfor med saameget stzrre Omhyggelighet vaage over sine Selyvstendighetsmerker. Staten vil ellers lettelig kunne erholde en utilbgörlig Magt over Kirken, iser hos os, hvor den er uden egen Representation . 0g har saa liden Anledning til at lxgge sin Selvstendighet for Dagen (sid. 475 ff.) — — Af bi