Vid nästa håll frågade Seton kronfogden, hvad den herrr hette, som bor vid Domarefallet. Ja så! Joho! Bergvik på Qvarnarfve. Han är frår Stockholm, han! Jag känner honom inte alls. Sina utskylder betalar han på dagen, men han har ett tungt huskors, den stackarn, en tokig slägting. Det blef åter tyst, och resan fortsattes. Snart veko de af från stora vägen. Skola vi fara till Bergvik ? frågade kronfogden, som nu fått uppstiga i Setons vagn. aJan Vägen blef allt dystrare och vildare, och innan kori fick vagnen en stöt, så att den var nära att stjelpa. Albertina skrek till af förskräckelse. Skjutsbonden höll och Seton frågade, om hon ej hellre ville gå? De stego ur och tillryggalade den öfriga, ej så långa vägen till fots. Med hvart steg man nalkades fadrens boning, skakades Albertina af en tilltagande darrning, tills den slutligen blef så häftig, att Gustaf knappt förmådde stöda henne. Äfven Seton syntes orolig. Vid dånet af den väldiga elfven framskymtade mellan höga furor en treflig landtgård, snyggt bebyggd och omgifven af ett temligen högt och spetsigt staket. Man varsnade en man, som sprang öfver gården, i spåren tätt följd af Westgöthen, som i Säter talade vid Seton. Gustafl sade denne, spring förut dit, men förhetsa dig icke i hvad fall som helst! Som en pil stack Gustaf af. Nå, Albertina lilla, hvad stadnar du efter? Mod, mitt barnl Får jag lof att leda det unga fruntimret!, frågade kronfogden. Lät honom det, barn, så komma vi desto förr framlp Albertina tog hans arm. Kronofogden släpade henne med sig, så fort han förmådde. Nyfikenhetens ande regerade honom, och han hade gerna för ett år cederat de helfören, han gjorde sig på dibiten, som allmogen kallar det, om han strax kunnat bli klok på detta äfventyr. Vid framkomsten ingick man utan krus i ett slags sal, der Westgöthen i ett hörn fasthöll en karl, till hälften klädd såsom herreman, till hälften som bonde, i hvars anletsdrag en mer än vanlig förskräckelse stod målad. Genom en halföppert dörr till ett inre rum syntes en annan person utkomma, klädd i en utsliten öfverrock. Det var en gamal man, ihvars anlete sorger och lidanden