der, hvilka i hvarje län skulle utgöras af 30, för icke mindre.än nio år, valde personer. Det torde i allmänhet blifva svårt att finna män, hvilka äro hugade att för så lång tid emottaga ett uppdrag, som i anseende till andra dermed följande skyldigheter icke är utan besvär. Dessutom befarar jag, att detta nioåriga trettiomannaråd lätt kan urarta till ett coteri, som föga uttrycker det allmänna tänkesättet hos länets innevånare. Iden att begagna länsnämnder (likväl blott treåriga, sålunda för hvar riksdag ombytlige) till valkollegier uttalades först vid 4840 års riksdag af den högt förtjente ledamoten i dåvarande konstitutionsutskott, numera aflidne grefve C. G. Spens, men sattes af honom i samband med ett helt annat valsätt till den nedre kammaren, än det nu föreslagna, och tycktes i synnerhet åsyfta att försäkra inträde i representationen för det aristokratiska element, hvilket af mången icke ansågs hafva vunnit tillräckligt afseende vid denna kammares bildande. Närvarande förslag har åt bildningen och förmögenheten inrymt ett bestämdt antal platser redan i sistnämnde kammare och derigenom gjort länsnämnder för detta ändafnål öfverflödiga. Under sådant förhållande och då frågan är att bland hela rikets utmärktare män göra ett urval, kan jag icke förbise det stora företräde, som måste tillerkännas ett centralt valkollegium, hvars medlemmar haft tillfälle att utbilda och stadga ett rolitiskt omdöme och förvärfva större kännedom om saker och personer, än i allmänhet torde kunna väntas af i landsorterra spridda, med hvarandra ingen beröring ägande länsnämnder. Ett sådant valkollegium finnes att tillgå i riksförsamlingens andra kammare, hvilken, på sätt föregående representationsförslag antagit, kunde vid slutet af hvarje riksdag genom val ibland sig sjelfva eller andra valbare män utse ledamöter till fyllande af de ledigblifna platserna i den första. De föreskrifter, genom hvilka kommitteen ansett nödigt att inskränka länsnämndernas valfrihet, skulle för en så beskaffad valnämnd, som den andra kammaren, vara alldeles obehöflige. Man har invändt emot detta valsätt, att det skulle tillskapa en första kammare, som icke blefve annat än en återspegling af den andra. Detta skulle inträffa, om den tillsattes på en gång och endast för en riksdag i sender, men då den efter kommitteens förslag utgöres af fyra serskilda uppsättningar, blifver den åtminstone en återspegling af fyra serskilda andra kamrar, hvilka för öfrigt allesammans redan äro upplösta. Att föregående riksdagars åsigter med någon säkerhet kunna påräkna målsmän vid en efterföljande, synes mig, långt ifrån att innebära skada, tvärtom utgöra en fördel, som måhända något kunde bidraga att hejda de plötsliga opinionskastningar, hvilka, till föga båtnad för det allmänna, blifvit ett utmärkande drag för våra riisdagar. Vidare måste jag reservera mig emot kamrarnes lika rätt i beskattningsfrågor och emot införandet af den nämnd, som motsvarar nuvarande förstärkta statsutskott. Till kamrarnes lika rätt har jag. sjelf genom min röst bidragit, men det skedde under förutsättning, att båda skulle helt och hållet tillsättas af folket. Under samma förutsättning ansåg jag, i öfverensstämmelse med de flesta hittills utkomna representationsförslag, kamrarnes sammanträde till gemensam öfverläggning såsom det lämpligaste sättet att afgöra dem emellan omtvistade beskattningsfrågor, ehuru, sedan denna åsigt vid den första omröstningen fallit och valet återstod emellan tvenne alternativer, af hvilka intetdera syntes mig tillfredsställande, min röst förenades med deras, som åstundade nämnd. När dessa ämnen afgjordes i kommitten, var, angående den första kammarens sammansättning, ingenting vidare beslutadt, än att den skulle väljas genom länsnämnder. Genom ett sedermera fattadt beslut, att Konungen skulle utnämna en tredjedel af kammarens ledamöter, erhöllo båda de omförmälda frågorna en alldeles förändrad ställning. Sedan kammaren blifvit sålunda sammansatt, är det af yttersta vigt att derefter lämpa beskattningsfrågornas behandling på ett sätt, som icke allenast betryggar det svenska folkets rätt att genom sina representanter allena utöfva beskattningsmakten, utan äfven bevarar bemälde kammares anseende och förtroende, hvilket skulle ohjelpligen undergräfvas, om den ringaste anledning lemnades öppen för misstankan om dess möjliga användande såsom beskattningsverktyg. Dessa syftemål tyckas på det enklaste sättet kunna vinnas, om man efter åtskilliga andra länders föredöme, hvarest den första kammaIren hel och hållen eller till någon del tillsättes af konungen, öfverlemnar uteslutande initiatif i beI skattningsfrågor åt den andra. I öfverensstämmelse Idermed skulle kunna stadgas, 4) att anslagsfrågor endast i andra kammaren må väckas och derstädes böra först afgöras; 2) att den första kammaren måste utan förändring antaga eller förkasta hvad den andra i dylika frågor beslutat; 3) att isednare händelser ett extraordinarie anslag skulle anses afslaget, men ett ordinarie vid sitt förra belopp bibehållet; 4) att med ordinarie anslag skulle förstås sådane, som finnas fastställda i den ordinarie riksstaten, sådan den vid n. n. riksdag blifvit antagen, eller sedermera blifvit derå uppförde genom riksförsamlingens vid tvenne hvarannan omedelbart följande lagtima riksdagar fattade beslut, hvaremot alla öfriga skulle anses såsom extraordinarie. Då sålunda inga ordinarie anslag kunde upphäfvas, höjas eller förminskas, och inga nya skatter påläggas utan båda. kamrarnes sammanstämmande beslut, så är i sjelfva verket kamrarnes lika rätt icke så mycket rubbad, som det vid första påseendet kunde synas. Den första kammaren har endast förlorat den föga afundsvärda rättigheten att, genom väckande af nya anslagsfrågor eller genom förändrings föreslående i hvad den andra fastställt, föranleda folkets betungande med förhöjda skatter, men den har deremot blifvit försatt i en ställning, hvarigenom den är höjd öfver alla för dess anseende menliga misstankar och folket har å sin sida erhållit full säkerhet att aldrig kunna beskattas utan sina valda representanters samtycke. Distinetionen emellan ordinarie och extra ordinarie anslag har måst uppställas, på det icke de Tbåda kamrarnes oenighet må kunna borttaga ettredan befintligt, för statsverkets jemna gång erforderligt anslag. Den Wärtembergska, äfvensom åtskillliga andra tyska författningar antaga en distinction -lemellan nyttiga och nödvändiga anslag, men då en Iså osäker bestämning måste föranleda ändlösa tviIster, tyckes vara bättre att en gång för alla fastiställa hvad som må anses nödigt eller icke, hvilket svårligen lärer kunna ske på annat sätt, än genom att antaga någon viss riksdags stat såsom norm, och Isedermera i mon af de med tidernas förändrade