Aftonbladet – 7 augusti 1847, sida 1

måste dessutom sköta sina sysslor, och lemnade sorglö ide unga tu på egen band. Hvad herr Asplund är grann i qvälll yttrade Johann Joskyldigt. Ack, det var sannt, jag får gratulera! Er till Ikommande svägerska är rätt vacker! Albert svarade intet. Han tänkte på sin brors lycke och suckade öfver, att en sådan aldrig kunde blifva ban lott. Och... så svag är menniskan, då det gäller att styr sina lidelser... just under sina allvarsammaste föresatse alt ej störa den unga flickans lugn, lät han den oförfarna som ej förstod hans oro, utan ville bortjaga den, aflock: sig bekännelsen af sin kärlek. Efter ett halft år stod Henriks broöllopp. TI hela huse! herrskade idel lust och fröjd ... endast Albert syntes dyster och försagd. Den unga fruns mor, ett förståndigt frunmer, hade fordrat att de nygifta skulle hafva eget hushåll, och våningen två trappor upp, hvilken kommerserådets nu åter bebodde, uppläts åt dem. Följande året skänkte den unga fabrikörskan sin man en son. Det var Jean, och inom få månader hade liksom ankomsten af familjens yngsta medlem förjagat den äldste, låg farfadren på bår. Med honom föll Alberts sista stöd. Den nu varande fabrikören lefde med sin unga fru på så stor fot, som eit borgarhus på 4760-talet kunde våga; men... Alboris lott var. arbete, möda och dagliga förargelser. Blef svärmodren missnöjd med sonhustrun, så var det Albert, som fick umgälla det, och aldrig har någon prineipal behandlat sin sämsta bodpojke så, som Henrik handterade sin bror. Förr sökte Albert tröst hos sin vän Selon, men denne fanns ej nu i Sverige. Ilan hade för ett här samladt kapital inköpt ett stort gods i Skottland, och skulle ej återkomma förr än mot hösten. Således ägde den olycklige ingen annan, än sin älskade Johanna, som förmådde mildra det svårmod, hvari ban mer