Aftonbladet – 6 augusti 1847, sida 2

rr AA vingar förfallna... det skulle, det måste finnas något strå att fatta tag uti och hejda Fortunas bjul... Vi togo en liten genväg i krok, vi besökte Paris. En obestämd aning sade mig: den lyckas bäst, som lägger an på menniskors dårskaper. Vi använde våra sista fyrkar till uppköp af galanterivaror, och seglade till Stockholm, der vi hyrde oss ett litet rum i Stadsgården. Detia rum utgjorde på en gång vårt kontor, vår sängtammare och vår matsal. Min ofärdige bror satt vid pulpeten, jag utmånglade våra varor... Med dessa små utsigter hade vi visserligen iagen bråd ;ikedom att hoppas; men man måste beräkna sitt spel efter tärningskasten, och våra voro små. Således följde jag den grundsatsen: liten, men jemn cch säker vinst... ,Vid denna tid gjorde j.g bekantskap med din farfar. Det var en god, spekulativ affirsman, men tillika en redlig och ädel man. När manufakturer och näringar stryptes af det då herrskande partiet, hade han den klvkheten alt beräkna, att dem förutan kan ändock ingen stat berga sig. Tillika ägde han nog förmögenhet att kunna afbida tiden, under det han förberedde sig på att begagna den... Den kom, och med den grundades husets soliditet. Han var den ende, som bibehöll sia rörelse, under det alla andra nedlade sina; så mycket större blef hans vinst. Nu voro kommerserådet ech din far på gränsen emellan barnoch ynglingaaldern . . Här nödgas vi afbryta Setons berättelse, emedan han blott ofullständigt kände förhållandet, och fortsätta med tillägg al de upplysningar, hvilka inhämtades, så väl afJohanna Bergmans memoirer,som af hennes bikt för Flodman. Albert Asplund, yngre sonen till fabrikör Asplund. senior, hörde till de, lyckligtvis få, menniskor, hvilka ända från födsela tyckas Vara invigda åt olyckan. Hans mor, ett hersklystet fruntimmer, hatade, af kärlek till sin äldre son, det barn, hon bar i sitt sköte, redan innan det såg dagen... det skulle ju beröfva hennes Henrik, så hette den äldre, en del al hans arf. I kväl hade kanske denna afundsjuka småningom försvunnit, om icke en olycklig händelse, två dagar efter hennes nedkomst så nära bragt henne om lifvet. När hon åter långsam tillfrisknade, var den moderliga källan förtorkad, barne förblef i sin ammas vård, helt och hållet främmande fö: sin mor. Lyckligtvis för den lille Albert, qvarblef amman en qvinna af ytterst mildt och saktmodigt sinnelag, trenn år i huset, hvarefter hon gifte sig. Hennes bröllopsda; Ma den sista glada dagen för gossen. I När bon lemnade huset, tryckte hon honom gråtand i sina armar. Hon bade länge märkt modrens kallsinnig