Aftonbladet – 5 augusti 1847, sida 3

t icke bör ske på em expedition, der man friår första dagen skall vara de unges föresyn ock lärare i minsta detaljer. Beträffande slutligen den tredje med-komI menderande Officeren, så vilja vi blott bemärIka, att denne; Adjutant hos Sjö-Ministern; fö Iblott ett par år sedan haft precist enahanda Jkommendering. Alt till denna plats, till följe Jaf expeditionens natur, en af de aldra vigtigaste kommenderingar icke kunde ske i tur, eller Jalt icke hvar och en passar lill en sådan plats lär påtagligt; och nu gjorda val äro utan allt tvifvel mycket goda; men att, då blott 3 eller 16 af gradens 60 dertill varit kommenderade, Ibörja omigen med desamme, tyckes vara att till de öfrige säga: der finnas icke fler än eller 6, som duga dertill — och det synes väl starkt att smälta för de öfrige. Det är möjligt, att vi misstaga oss, men det är också förlåtligt, om vi icke begripa det obegripliga. — Verdis nya opera och Jenny Lind. Det bar förut varit omtaladt att Verdi, den modernaste bland Italiens nuvarande tonsättare, har komponerat en ny opera I Masnadieri, hvartill ämnet är hemtadt ur Schillers Räuber,, och att han för uppförandet särskildt påräknat m:ll Linds biträde samt för det ändamålet sjelf rest till London. Den första representationen skedde ock under Verdis eget anförande, på Queens Theatre, d. 22 sistl. Juli. Författaren till libretton är ingen mindre person än en ibland Italiens mest berömde dramaturger, Maffei, och engelska konstdomare kunna icke nog prisa den pietet han visat emot Schiller, vid förvandlandet af hans sorgspel till en opera, och den utmärkta smak och sinnrikhet, hvarmed denna förvandling blifvit utförd. Omdömena öfver Verdis eget arbete låta på långt när icke lika förmånligt; man anser bans förmåga som tondigtare vara underlägsen både ämnet och texten. Men att stycket ändå vann bifall, och ofantligt bifall, tillskrifves hufvudsakligen, om ej helt och hållet, m:ll Lind och Lablache, icke blott genom deras behandling af sången, utan lika mycket genom deras mästerliga aktion. Det är egentligen de scener, hvari någon af dem, eller begge, uppträda, som väckt furore. Den första bland dessa scener föreställde grefve Maximilian (Lablache) sofvande, och Amalia (m:ll Lind) vakande öfver bonom. Tablin, — säger en engelsk recensent — var skön. Hennes attityd, när hon lutar sig öfver den åldrige mannen: hennes uppsyn, lif.ad af ömt deltagande, och hennes stilla bön, hvari hon med himmelsk ljufva toner önskar att den gamles sömn må vara lugn, voro ytterst intagande; men vi bekänna vår fullkomliga oförmåga att förstå kompositörens mening med öfvergången härifrån till en aria, full af lysande fioriturer. I trots af det fulländade sätt, hvarpå de sjöngos, tycktes bristen på dramatisk sanning ändå anas af publiken. — I andra aktens början ser man Amalia, i djup sorgdrägt, knäböjande vid sin morbrors graf. Hennes aria ,Volasti alma beatalv bar en enkel men uttrycksfull melodi, och m:ll Lind sjöng den oefterhämligt i behag och känsla. Arminio (Herman) inkommer i detsamma, fattad af ånger öfver sitt föregifvande att Carl vore död, och förklarar att hon blifvit bedragen. Elter ett ögonblicks häpnad, likasom förstummades hon af glädjen, utbryter hon hänförd: Carlo vive? O, caro accento! och denna sång gjordes af m:ll Lind till operans glanspunkt; hela auditoriet tycktes hänfördt af samma jubel som hon sjelf. Hon måste sjunga den om igen, och när hon derefter lemnat scenen, inropades hom åter, för att emottaga nya bifallsbetygelser. — I styckets slutscen återuppträder hon tillsammans med Lablache. Når hon här af röfvarehopen släpades in, med drägten sönderrifven och utslaget hår, hänfördes hvar och en vid hennes förskräckelse öfver den vilda gruppen omkring henne, vid hennes utbrott af glädje och kärlek när bon varseblifver Carl och kastar sig i hans armar, samt slutligen vid hennes tröstlösa sorg, när hon hör honom Tförklara sig sjelf för röfvarskarans anförare, och vid hennes ifver att likasom smeka sig till den död af sin älskares! hand, som skulle blifva sista beviset på hans