Når jag var färdig att resa härifrån, erhöll jag denna penning, såsom en slags amulett, af min mor. En zigenerska hade spått, att den skulle komma att göra min lycka. Vår resa till Amerika gick väl och bra, äfvensom återresan, ända till dess vi hade inlupit i Engelska kanalen. Men då uppkom en förskräcklig storm, som hvart ögonblick hotade att krossa oss mot Frankrikes klivpiga kuster. I nöden föll mig profetian om min amulett i sinnet. Den skulle ju bringa mig lycka ... och ingen högre kunde väl finnas, än att mitt lif räddades för omsorgen om min mor, maka och son. Då lofvade jag, att, om jag med lifvet komme ur denna nöd, skulle jag skänka penningen åt den första fattige, jag mötte. Sedan jag med andakt gjort detta löfte, intogo mig sällsamma fantasier. Jag tyckte mig se en familj i det ytterligaste elände; denna penningen räddade den från nöd och undergång ... jag tyckte mig se deras glädje, höra deras tacksägelser, och tänkte: måtte den nu först blifva vårt nödankare! l Det blef så; jag var bönhörd. Efter få ögonblick kastade vinden om, och den storm, som hotade oss med undergång, förde oss med otrolig hastighet upp i Nordsjön. Vår resa var sedan den lyckligaste, man kan tänka sig. Vi kastade ankar i hamnen, och återseendet af den stad, der de mina vistades, fyllde mitt bröst med outsäglig förtjusning. Knappt hade jag satt foten i land, innan min blick föll på en man, krökt under årens tyngd och sysselsatt med tvättning af, jag kunde ej se hvad..Denna syn rörde mig djupt. Jag såg den gamle gubben, som öfverlefvat sin tid, fattig, öfvergifven, ensam i verlden, utan någon enda varelse, mot hvars bröst han kunde luta sitt hufvud. Du tvättar sjelf dina paltor — tänkte jag — har således ingen vänlig band, som, när det kommer dertil!l, kan torka dödssvetten från din panna. Jag gaf gubben penningen ... Det var verkligen att få lyckan för godt prisl afbröt Louise leende. Nu hörde man de gamle tala högre i det inre rummet; snart återkommo de ut. i ; Min unge vän,, sade Seton till Gustaf, jag känner nu allt. Min vänskap för er hustrus far är tillräcklig ursäkt för, att jag ingriper i ert öde. Skynda att se er olyckliga svåger. I morgon gör jag på ett par dagar en nödvändig resa, och ni, jemte er hustru, måste åtfölja mig. Till belöning för mamsell Ekermans ömma vänskap, uppdrar jag åt -henne bestyret om hvad som erfordras till resan och att bjeli på prostinnan inlägga tillräcklig matsäck för en tre å fyra