Aftonbladet – 5 augusti 1847, sida 1

Louises ord smickrade hans lidelse och gjorde verkan. Han stillade sig något. Gubben Flodman fattade uti den jutkastade tråden. Ja, mamsell Ekerman har verkligen rätt! Ju flera bevis .... Här afbröts hans ord plötsligen — ty midt ibland dem stod samma tiggargubbe, åt hvilken Gustaf på förmiddagen skänkt plåtstycket. Gross ...I var Louise färdig att utropa; en sträng Iblick af den gamle ålade henne tystnad. Nu var hans yttre något förändradt. Han bar ett slags gråhvit rock eller jacka — det var ej så lätt att afgöra hvilketdera det skulle vara — skörten betäckte näppeligen höfterna. Så mycket bättre syntes ett par mörkblå, något luggslitna sammetsbyxor, som slutade i ett par öfver knäet uppdragna ullstrumpor, äfven der fastbållna af skarlakansröda strumpeband, prydda med stora tofsar. Grofva skor, men med — silfverskospännen, fulländade den gamles utstyrsel. ! Han gick fram till Gustaf och fattade hans band. sMin unge vän! sade han; den, som onödd är ordhållig emot Gud, är det ock emot sin nästa: sådant folk är plåtstycke, i eftermiddag ger denne tiggargubbe genom Guds nåd er dettal I Han lemnade Gustaf ett hopviket papper. Gustaf upp-: vek det. j Hvad ser jag! Albertina!-min mor! denne man ... 0) min välgörarebs Hvad är det? Hvad är det? ropade alla. I Ett gåfvobref, af grosshandlar Seton, på ett skepp, Iastadt med jern, om fjorton dagar färdigt att afgå till Marseille, och jag är dess kapten! Om ni duger, unge. vänl om ni duger — annars får ni taga er:en annan. Se der ba vi det!s ropade prostinnan; Lappgumman spådde sant! Oaktadt glädjen öfver den rika gåfyan, spridde sig dödsblekhet öfver Albertinas kinder: hon sig sig på nytt skild milt folk. I förmiddags gaf ni en stackars tiggargubbe ett ifrån sin älskade make. i På henne hade Seton oafvändt fästat sin blick.