Aftonbladet – 4 augusti 1847, sida 2

En gång, fortfor bon, kallade kamrern in mig i magasinet. Der låg en så vacker florshufva bland flera endra saker framme. Kamrern gick ut en handvändning, och då förledde mig hin håle att ta den der florshufvan, och i hastigheten kom jag att stoppa på mig ett par sidendukar också. Jag hade knappt hunnit ut i farstun, innan kamrern och en annan karl kommo emot mig ...kamrern faltade tag i mig och röck ifrån mig alltsammans... och så förde han in mig igen, och så skicka han efter gevaldigern, och då börja jag gråta och be, och tala om mitt elände. Det gör mig ondt om dig, sade han, men rätten skall ha sin gång... jag måste låta sätta in dig till varnagel för andra... Om den otäcka Wäsströmskan gifvit dig så väl som de andra, så hade du ej behöft stjäla... svärmodren ville ge dig hon, men hon fick inte... När jag då vardt bra ond på henne, så sa kamrerp: det vore inte mer än rätt, om du gåifve aa så godt igen!... Herr Gud! hvad .skall jag göra henne? frågade jag. Ingenting annat... än när gevaldigern nu kommer, och jag fråga dig om du har några medbrottsliga, så svarar du: Ja, fru Wässlröm ... Och nu lärde han mig hela lexan, som jag vid förra förhören läst upp... Men om qvällen kom ingen gevaldiger, utan kamrerr stängde in mig i en skrubb. Om natten läste han upp dörrn. och kallade ut mig, och då fick jag se allt, hvac jag skulle ange att fru Wäsström mottagit af mig. Deri bland var äfven ett dussin silkesstrumpor, som jag aldrig visste mig ha sett... dem skulle jag också säga att jag stulit. Kom nu och följ mig, sa kamrern, och så måste jag bära allt tjufgodset och gå med honom... och det kan jag säga båd på bak och i ögona... sakta gingo vi... hu kamrern bar sig åt, vet jag inte... men Wäsströms pori gick upp i rappet, och vi smögo oss in i köket. Der tot kamrern fram en liten lampa, som inte spridde något sker alls, och då visade han mig allt i köket, och så miste jag stoppa in tjufgodset i en skrubb ... — Hvad jag lofvat, vill jag hålla!s sade polismästaren Du skall slippa risstraffet. ,Gud löne nådi lagman! och efter lagman är så nåd; vill jag säga något, jag. Liljensparre var långt ifrån att försmå den ringaste ny: het, den måtte för öfrigt komma från hvem som helst. ,Hvad, då ? Ja, ser nådi lagman! Kamrern går hvar dag till vakt mästarns . . .