Aftonbladet – 4 augusti 1847, sida 1

MDet gläder mig,, yttrade då baronen, att en man a ert stånd hyser samma öfvertygelse. Det skulle kanske kunna vara en möjlighet ... den der kamrer Berg skyggde för att låta föra henne af separation ....w Ungefär på samma tid, som kapellanen Flodman skakades in genom Roslagstullen på en kärra, såg man ett ganska grant ekipage genom Horns tull-fara in åt staden, och ej stanna, förr än vid Ofverståtbållarhuset. Louise hoppade ur och skyndade till sina rum, der hon knappt gjorde sig tid att afkasta kappan, innan hon störtade in till baron Sparre. ,Hvad felas dig, min Lovisa? hvar kommer du ifrån ? frågade han förskräckt. Louises stora mörka ögon voro dränkta i tårar, och hennes mun, så vacker, när hon log, vanställdes af smärtsamma ryckningar. Man har ju under min frånvaro arresterat min vän, min Albertina! För Guds skull rädda henne, om baron ej vill se mig dö för sina fötter!... Eller skall det lyckas nedrigheten att förtrampa sjelfva dygden? Lovisal, sade han allvarsamt, kan jag hindra rättvisans gång? Du borde blygas öfver bekantskapen med en ivinn2, som :så förnedrat sig... hon har ju stult! Det är omöjligt! Om en engel från himmelen stege ned och sade det, skulle jag säga nej! Hon är den renaste, den dygdigaste, man kan tänka sig. Om hon velat stjäla, så hade hon här haft det bästa tillfälle dertill, här, der hos mig, genom barons frikostighet, så mycket finnes, som kan reta en tjuf.p Hon har bekänt. y Man har tvungit henne dertill. Nog har kungen af skaffat tortur, men man vet, hur det går till, och. .., Hon kastade sig för Sparrens fötter.