Aftonbladet – 31 juli 1847, sida 2

SETON), RN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET. TREDJE DELEN. Solen hade nu förjagat vintern från våra nejder. Våren kom i sin gröna drägt, men var ännu sömnig och dufven. Träden hade knappt börjat knoppas, då tvenne liktidiga händelser intröffade, som i Albertinas själ å!er uppvickte hennes fordna betänkligheter emot teatern. Man bade nemligen i Jakobs, och, om vi ej minnas orätt, i Katrinas kyrkdörrar funnit instuckna tvenne, till djefvulen ställda, af utgifvarinnorna med deras blod undertecknade, förbindelser, att i evig tid tillhöra honom med kropp och själ, emot det att han skule förhjelpa dem till kongliga teatern. I följd af en hoz3 de stora vanlig kapris, bönhörde han endast henne, som hörde till Jakob, men ej den andra. Båda voro stora aktriser, särdeles mamsell Stenberg ?), som hållit sig till Katrina. Hon var redan engagerad vid Stenborgs trupp, men salle sin heder i att gå lingre. Fru Morman ) var lång och mager, med långlagdt ansigte, spetsig haka och svartbruna ögon, i hvilka en dyster eld brann. På kindknotorna tycktes det gulbleka skinnet sitta liksom fastsmetadt. Hennes utseende svarade således fullkomligt till hennes genre, som uteslutande var den diaboliska. Albertina ryste för inträdet i ett stånd, der hon ej kunde undvika att komma i beröring med dylika varelser, och Louise hade all möjlig möda ospard att mildra hennes afsky, framför allt hndra henne från att omtala dessa tilldragelser för sin svärmor. ) Se A. B. J 99—102, 105, 108, 109, 141, 113, 115, 116, 418—121, 132—136, 138—142, 146, 147, 149, 150, 157—173. ) Egentligen inträffade hennes försvärjning omkring sju år sednare. Om henne yttrade en stor konstdomare, kanslirådet G. A. Silfverstolpe: Mamsell Stenberg är en af de största aktriser verlden sett. Professor B. C. H. Höijer fällde samma omdöme om de Broen såsom skådespelare. Mamsell Stenbergs lefnadslopp var högst sorgligt. Offer för en förförelse, flyktade hon från sina föräldrar i Götheborg. Förskjuten af dem och öfvergifven af sin älskare, blef teatern hennes enda tillflykt, och i sin förtviflan svor hon att blifva den mest utsväfvande aktris, gom funnits. Beklagligen höll hon blott alltför mycket ord. ) Hennes förpligtelse lemnades af presterna till Kellgren, som aftryckte den i Stockholmsposten,