Aftonbladet – 30 juli 1847, sida 3

for ban — väro vi troligen på väg till Frankrike, der v en längre tid komma att uppehålla oss. — Brefvet sluta de med de innerligaste uttryck af hemlängtan. Albertina var utom sig. Det rus af kärlek och säll het, som betog henne, afspeglade sig i hennes strålande ö gon, i den lifliga färg, som betäckte kinderna och purprad läpparne. Med den renaste, men eldigaste kärlek betrak tade, kon brefvet, och kysste ömsom det, ömsom modren hand. Glädjens förtrollande glans frambröt ur det kärleksfulla moderliga bjertat, besjälade de fordom vackra ögonen, oci spridde öfver den vördnadsvärda fruns anlete ett obeskrif ligt behag. Söta Alberlinsl sade Louise, på en gång skämtsam och nyfiket, ,måste du nödvändigt kyssa något, så vänta till dess din mans bild småler emot dig. Låt oss öppn: asken ! Det skedde, och tvenne fodraler upptogos. Louise tog locket af det större, och de manligt skön: dragen af Gustafs väl träffade bild lyste mot dem ur in fattningen af ett par enkla, men vactra armband. Denna syn var nära, att genom öfvermåttet af der glädje, som intog prostinnan, verka motsatsen af hvad Gustaf dermed åsyftat. Mon tyckte sig se sin son, men om gilven af det element, för hvilket hon bar så mycken fasa hafvet vältrade sig i tornböga vågor omkring honom; hor bleknade, var nära att svimma, och, innan en ström af tå rar lättat hennes bröst, kunde hon ej med luga betrakt: porträttet, hvilket Albertina hade bortlag!, af ångest öfvei sin svärmors upprörda tillstånd. Prostinnans svimning skrämde Louise, men det oaktad följde hon oupphörligt med ögonen sin vän, hvars själ tyck tes delad emellan glädjen öfver mannens bref och farhiga för modrens lif.