Aftonbladet – 30 juli 1847, sida 2

AA —r tat, af honom blefvo illa behandlade, visade han sig mild och så godt som eftergifven emot dem. Först sedan herr Berg i flera dagar skött sin vrede med samma Omsorg, som en ligghöna sköter sina ägg, trädde han åter ut i verlden, och stod en morgon helt plötsligt i grefve Adelheims förmak. Är herr grefven hemma?, Kammartjenaren, som visste att kamrern hade fritt tillträde till hans herre, äfvensom att denne nu var ensam, tecknade åt dörren och Berg steg in. Hans blickar möttes här af ett det besynnerligaste skådespel. Grefven satt ensam i soffan som åskådare, och skådespelarne i tragedien bestodo af en ovanligt täck kanariefågel och en stor grå katt. Med giriga blickar följde grefven den grymma kattens alla rörelser, och tycktes njuta af det lilla arma, flämtande djurets skrämsel och dödsarbete. Grefven mumlade ord, dem den andre instintlikt och ganska riktigt uppfattade. O, hvarför kan jag ej så sönderslita denna qvinna? Nådigste herr grefve, dertill är hon för vacker. Grefven for upp: : ,Hvad! kan ni besvara mina tankar ? Ja, då de yttras halfhögt. Eh bien! I detta ögonblick måste jag tala. Vet då att denna qvinna, på hvilken jag ej kan tänka, utan att al min blod sjuder, vill jag se så här söndersliten... denn qvinnas bjertblod vill jag tömma, droppe för droppe! Har erfarenhet af sådant!, skrattade det inom Berg. vEntendez! Då jag på aftonen, en sourisnt, miste af höra Sparrens mördande sarkasmer öfver mitt misslyckad enleveringsföretag, och dervid tydligen förnimmer, alt ha har min heder i sina händer... då skulle jag vilja för trampa, förkrossa henne, se henne på pinbänken dö unde de grufligaste marter... Då jag om morgonen är tvunge