Aftonbladet – 30 juli 1847, sida 2

— — OO sång en barmhertig menniska kan få ge 0ss något, utan att vi ska handteras illa! Handteras illa ? frågade Albertina förvånad. Han låter piska 0sS:-det är en riktig djefvul i menniskohamn!... Elak har han alltid varit, men nu, sedan han kom tilibaka från landet, grasserar han sju gånger värre, än förut. Ack, om herr Jean ändå inte hade rymtb Fastän Louise förut hört Jeans händelse omtalas, ble hon nu nyfiken att få närmare reda på sammanhanget. Den äldre hustrun berättade så mycket hon visste deraf, och tillade slutligen: Det är som det vore förgjordt, att alla menniskor, som vilja oss stackare väl, måste bort på det der viset; så lär det ha gålt med kommerserådets bror också, har jag hört Min mor har många gånger talt om, huru innerligt goc och beskedlig herre han varit, vÄr det länge sedan han försvann? frågade Albertina nÅh ja, det kan väl vara en femton, sexton år sedan Jag var då bara unga jäntan, och mins knappt huru har såg ut; men ingen menniska vet hvarken om han sjönl eller flöt. . yHar ni aldrig hört orsaken till bans försvinnande? återtog Alhertina med deltagande. ,Det vet jag inte, söta fru; men nog sade folket, at han ville gifta sig med en fattig flicka. Louise aftröt samtalet, med påminnelse om, att spek takeltiniman nalkades. Men aftonens nöje förmådde e skingra Albertinas oro; hon var ej i stånd alt få de sorg liga historierna ur sitt hufvud. Sällan hade kamrern varit så ond, eller, snarare, så us :sinnig, som denna afton, ehuru hans vrede endast gaf si tillkänna genom en viss darrning i fingrarne och ansigt I musklernas, hvilka voro i en oupphörlig rörelse. I Lingt ifrån stt qvinnorna dagen derpå, såsom de frul — -— — — nm