sjelfva fanjunkarn... Och fred ha vi, Gud ske Iof, se han, så är det ingen fara... Ack, ni förstår mig inte! Jag gråter inte af frukta: för krig... mina tårar frampressas af det förnedrande... Gud i himmelen! jag är gardeskarl, kamrat med sådana som för brott blifvit dömda dertill, boröfvad mina papper och ur stånd att fortsätta min resa...l Kära barn! ... bli inte stött öfver att jag kallar ho nom så... jag har intet annat barn... ge sig tillfreds Vår Herre har visst utkorat mig till hans bjelp... Näst sommar, kanske efter jul, kan han få permission... ja skall betala förn ... och då kan han resa, hvart han vill ser han ... och kanhända att hans slägtingar lösa ut ho nom. Men hör, en sak måste han lofva mig; han måst lofva mig att ha förtroende för mig och min gubbe, oc aldrig låta de här galgfåglarne vid regementet narra si till något dumt streck, spel, dobbel eller stöld... Ja, js han runkar på hufvudet, han, och tror väl, att tocket ä omöjligt ... men, Gud bevaran! När man ifrån morgo till qväll aldrig ser annat, än sattyg, så kan ingen undr på, att man blir en sate sjelf. Se så, var glad nu, så int någon får se honom gråta... det skäll nog gå bral, Ja, i grafven!... återljöd det i hans bröst. Gumman löste redligt sitt löfte, och hvem hade lättar för det, än en person af hennes klass? Det var minsan icke roligt att komma i en sådan matadorskas onåd, son en rik krögerskas. Hennes stränga dekreter utfärdade och åtlyddes såsom order. Hvad mer var: hon skyddad ynglingen för det djupa moraliska förderf, som väckt hen nes fruktan ... Gud tröste den, som försökte öfvertal hennes skyddling att spela eller rumla! På denna simpl krog skyddades hans seder bättre, än i månget förnäm hus. Besöktes han deremot af någon beskedlig under officer eller kamrat, som af ett olyckligt öde blifvit inka stad i gardeshopen, så uppmuntrade hon Albrecht att bjud: