Aftonbladet – 29 juli 1847, sida 3

bad bara madam Höglund fråga om någon hielp för mit: sjuka, fattiga barnls Prostinnan gick närmare... Madamen lyste henne... det rysligaste skådespel mötte hennes blickar, redan förut fördunklade af tårar. Modren salt der, en ännu tem ihåliga ögon och det gulnade skinnet fasttorkadt på koLorna; hunger och elände hade anställt förfärliga härjningar på hela hennes gestalt. Barnet i hennes kni låg med slutna ögon och fliämtande bröst. Hur gammal är den lilla? frågade prostinnan. Två år. Den ser knappt ut alt vara årsgammal ... hur länge bar han varit sjuk? Ånda från sin födsel Barnet qvidde åter... den arma modren försökte tysta det med bröstet... men det förmådde ej mer emottaga denna tröst... Prostinnan lutade sig ned öfver dess ansigte ... en kylig andedrägt, dödens sikra förebud mötte henne... Hon sammanknäppte händerna och lyssnade på de sista, afskedstagande flimtningarna från den numera lyckliga anden. Den gudfruktiga prostinnan läste högt de vid dylika tillfällen öfliga böner. Denna handling var något alldeles oerhördt i ett sådant hemvist; hos dess invånare väckte den lika stor förvåning, som om de plötsligen sett sig försalta i rikedomens sköte. Men, så öfverflödig och förunderlig den än förekom dem, förhöllo de sig dock stilla och anständigt. I sin andakt förmärkte icke prostinnan deras häpna blickar. Men knappt hade hon tystnat, innan modren klappade händerna, under gälla fröjderop: Du är borta nu, min unge! ha! ha! hal behöfver ej lida mer, inte frukta för hunger, törst eller stryk. Dig hafva då fabriksdjeflarna gått miste om ...n Det var ej en moders, på en gång svärmande och förtviflade, tacksägelse för att Gud borttagit hennes barn från en förderfvad verld...det var, under känslan af hela hennes eget olycksaliga lif, ett uthrott af glädje deröfver, att åtminstone ett af hennes barn lyckats stjäla sig undan det elände, hvartill hon ansåg sig och sin samhällsklass objelpligt hemfallna. Imedlertid hade dagsljuset börjat smyga sig in genom den med fingertjock is belaggda rutan... blott en sådan fanns, de öfriga gluggarne voro igenstoppade med halmdussar ... och de hushållsaktige invånarne utblåste lamligen ung qvinna, med