Aftonbladet – 29 juli 1847, sida 3

iänge han fanns, var det inte så rysligt för oss... Men Gud Fader vele, hvart han tagit vägen! ban bar rymt. Om han inte varit så god och beskedlig, skulle jag säga, att det var rätt åt föräldrarna... men barnen få ofia äta opp föräldrarnes synder... folket sa, att han rymt med vackra Lotta..., Och nu uppdukade hon en lång historia för prostinnan, hurusom, under Bergs första vistande i Frankrike, en ung herre, son till ägaren a! en stor siderfabrik i en stad der, som skall heta L-jon (Lyon), i hemlighet gift sig med en förnäm mans dotter... huru Berg hjelp!e dem-på flykten och förde dem ti!l Sverige... huru de här i förstone lefvat som herrskap, men småningom blifvit mer och mer fattiga, satt sig i skuld hos kommerserådet, på hvars fabrik ban arbeiade... och huru de slutligen blifvit så godt som lifegna, och lika usla, som vi. Doras dotter var vackra Lotta, som herr Jean tog med sig. Modren, som lefver in, går nu kring och tigger.... Om ej solljuset, som den fattige, åtminstone på malmarna, har för intet, tvungit hustrun att begifva sig till sina sysslor, had2 hon troligen ej så snart släppt prostinnan. Så välgörande solens strålar äro, så blotia de dock äfven den yterliga uselheten med alla dess fasansfulla attriputer, hvilka natten välgörande omhöljer med sin mantel. Mörkret döljer ej allenast brottet, det döljer äfven olyckan och lidandet. Prostinnan var ej längre i stånd att tillbakahålla de hittills hämmade tårarna; hon gick hastigt bort... — (Forts.) CARL von ZEIPEL, rr